Chromeo – White Women

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Parlophone, betyg: 9]

David “Dave 1” Macklovitch och Patrick “P-Thugg” Gemayel har redan lagt längre tid på att remastra åttiotalet än decenniet faktiskt varade. I Chromeos åttiotal 2.0 är allt lite större, roligare, färggladare, mer polerat och helt enkelt bättre än det egentligen var när det begav sig.

Duons fjärde album, White Women, är som vanligt funkig discopop någonstans mellan Hall & Oates, Prince och Duran Duran. Chic-gitarren, talkbox-rösterna och de ostiga syntljuden skulle lätt kunna bli meningslösa gimmicks om de inte var förankrade i så omedelbara melodier och en så stark popkänsla.

Med glimten i ögat bakom Ray-Ban-linserna plockar Dave och P-Thugg fram alla klassiska grepp i instruktionsboken, som den jazziga scatsången på “Hard to Say No”, slapbasen i Solange-samarbetet “Lost on the Way Home” eller när “Sexy Socialite” “fade-ar” tillbaka in för en sista refräng. Vid saxofonsolot i avslutande “Fall Back 2U” är triumfen fullbordad.

Man behöver inte klia sig i skägget och överanalysera Chromeo. De har gått vidare från att göra ironiska pastischer på kitschig åttiotalsmusik med hipsters som målgrupp, om det någonsin var det de gjorde. Nu har de assimilerat sina influenser och slipar fram radiohits som inte kräver några förkunskaper av lyssnaren. De kan det här nu och får det svåra att låta enkelt. Sommarens platta? Självklart.