Wednesday , November 25 2020

Ett möte med Kent – Henrik Wittgren träffar sina idoler

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

Inför lördagens Kentspelning på Trädgår’n i Göteborg gick kent.nu ut med ett något kryptiskt meddelande där de sökte hjälp av fyra fans. En av dem som anmälde sig var det trogna Kentfanet och Zeroprenumeranten Henrik Wittgren. Vad man inte kände till var att det hela rörde sig om att fyra utvalda fans skulle få träffa Kent för en intervju, något som Kent själva valt för att de tröttnat på att bli intervjuade av journalister.

Dagen därpå hade Henrik turen att få ett samtal från en Kentrepresentant och fick den glada nyheten att han skulle få träffa Kent. Efter mötet publicerades delar av mötet i GP, som fick möjligheten att sitta med och lyssna på fansens intervju utan att ställa några egna frågor. Zero frågade Henrik om vi kunde få Henriks egen version av det oförglömliga mötet. Som trogen Zeroprenumerant svarade han att han mer än gärna berättar en del av diskussionen, men samtidigt ville han också hålla en del frågor och svar hemliga, eftersom en del av svaren var väldigt ärliga och personliga.

Så, Henrik, hur var mötet?
Det hela började med att de andra tre utvalda Kentfansen och jag samlades utanför Trädgår’n på eftermiddagen mellan soundcheck och spelning. Vi träffade GP:s team, som skulle vara med och dokumentera, och fick också säga hej till Kents turnéledare innan vi gick in och väntade i baren på Trädgår’n. En kort stund senare blev vi insläppta i stora salen. Efter att ha tillbringat många sena nätter i de lokalerna på Romo Night, var det så klart lite nostalgikänsla. Framför scenen hade man dukat upp ett bord likt en minipresskonferens. Jag grep taget om en cola och vi väntade på att Kent skulle dyka upp.

Strax därefter kommer bandet in och hälsar trevligt. Jocke och Markus dricker någon form av te och verkar vara mycket måna om sin vokala hälsa inför kvällen. För en 36-åring känns situationen något krystad, och jag förklarar ganska omgående för bandet att ansökan var “hemlig” och att jag förmodligen inte hade anmält mig till uppgiften om jag visste att det var en fanträff. Hade det varit tydligt exakt vad man anmälde sig till så hade jag tänkt “det där får 16-åringarna göra”. Kent skrattar lite och konstaterar att det ingick i deras taktik eftersom de ville få en blandad spridning på olika typer av Kentfans. För att lätta upp den spända stämningen ytterligare funderar jag på att fråga Jocke “vad betyder Le Mirage?”, men någon annan hinner före med den första frågan.

Den utvalda skaran består av ett diehard-fan som slutat räkna antalet besökta Kentspelningar vid 60, en norsk kille som pratar flytande svenska (inte helt otänkbart att det har med Kent att göra), samt en göteborgsk tjej som medger att hon inte sett så många spelningar som vi andra, men är väldigt spänd och förväntansfull inför träffen. På Kentskalan skulle jag själv placera mig någonstans mellan norrmannen och tjejen som sett väldigt många spelningar. Med mina 36 besökta konstaterar jag att jag ändå har kommit upp i ett nämnvärt antal konserter, men samtidigt har jag heller aldrig sett speciellt många spelningar per turné. Efter att besökt fem Depeche Mode-konserter under fem dagar i följd i mina tonår drog jag slutsatsen att det finns stor risk för att man inte uppskattar konserterna lika mycket och att man mer ser fram emot spelningarna om man lägger sig på en ganska human nivå (men all cred till dem som faktiskt orkar åka runt). Med åren har också Kentsamlandet minskat, och från att ha köpt promos och japanska utgåvor blir det nu oftast enbart de vanliga släppen. Till mötet tog jag med mig senaste LP:n och 7″-singeln, vilka bandet signerade gladeligen. De autograferade också norrmannens “Som vatten”-singel, men verkade tycka att det känns lite konstigt att signera så gamla skivor.

I intervjun berättar Sami att det även är klart roligast att spela de nya låtarna live. Efter många år med spelningar har de logiskt nog tröttnat på att spela en del låtar. De förklarar att detta är anledningen till att “Mannen i den vita hatten” strukits från listan, till förmån för “747” som sista låt för kvällen.

Jag var lite nyfiken på hur Kent ser på den elektroniska utvecklingen av ljudbilden, och vilka av bandmedlemmarna som stått för den. Jag blev lite förvånad när svaret blir att praktiskt taget alla fyra arbetar med syntar i hemmet. Jocke skriver också alla låtar på klaviatur nuförtiden och uttrycker sitt stöd för elektroniken genom att fälla den redan klassiska kommentaren “här i Sverige verkar det som att gitarren är något slags heligt instrument och att man måste skriva alla låtar på gitarr, annars är det inte äkta, och det är så jäkla tråkigt när folk har den inställningen”. Jag kan inte annat än hålla med till 100%, även om jag föredrar att låtar skrivs och byggs kring ackord istället för kring beats och rytmer, vilket de fortfarande gör. För mig är alltid slutresultatet och närvaron av starka melodier det viktiga.

Jocke förklarar också att samtliga i bandet är uppväxta med syntmusiken och namedroppar Alphaville och Indochine. Jag skiner upp som en sol och berättar att jag såg Indochine i Frankrike förra året. Eftersom de dock inte verkar ha lyssnat på Indochine de senaste 20 åren passar jag på att tipsa om ett YouTube-klipp, som enligt mig är något av det bästa som gjorts i musikalisk väg.

Vi snackar även lite The Jesus & Mary Chain och skrattar åt Markus Mustonens Martin Gore-outfit (levererad rakt ur en soptunna) i den numera preskriberade videon till “Jag har en djävul”, som var något slags initiativ från ett studieförbund. Bandet tyckte att detta var mer pinsamt precis när de slagit igenom än de gör idag. Nu tar de allt med en nypa salt. Jocke är dock fortfarande stolt över några av de starkare låtarna, som faktiskt håller än idag. Till exempel “Ögon”, som de plockade upp på förra turnén i en nyare liveversion.

Jag vill även ta upp deras filmintresse, men hinner inte fråga mer än om vilken film samplingen i “Din enda vän” kommer ifrån (Bonjour Tristesse, 1958). Jag berättar att “Den andra sidan” är en av mina favoriter från nya skivan och frågar om vi får höra ett längre slut live eftersom den “fadeas” ganska tidigt på skivan. Jocke skrattar lite, och fadeningen verkar vara mycket uttänkt. “Vi har gjort långa slut som sista spår flera gånger, men den här fadeningen är perfekt.”

På frågan om vilka turnéer de kommer ihåg bäst genom åren verkar festandet stå i centrum, och de berättar att The Ark och Melody Club varit de roligaste förbanden. Dock är Jocke mest stolt över Vapen och Ammunition-turnén där han kände klart och tydligt hur de tagit ett steg upp i storlek. Detta tydliggör hur man som band kan se saker på ett annat sätt än lyssnaren gör. Själv tycker jag att kvällens storlek på spelställe, Trädgår’n, är alldeles perfekt.

Lyssna på Kents nya skiva på Spotify här >>

Indochineklippet som Henrik tipsade om:

AV: Henrik Wittgren & Petter Jahnstedt

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …