The Deep Dark Woods – Jubilee

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Sugar Hill Records / Hemifrån, betyg: 7]

De djupa mörka skogarna från Kanada har fått nytt liv sedan förra årets giv, och liksom då trampar vi in i samma sorgsna träsk av americana, alternativcountry, folk och rock. Inledningen med “Miles and miles” påminner om en annan kanadensare, nämligen “the almighty” Neil Young, främst på grund av den ljusa sångrösten och i “18th ofDecember” som kommer direkt därefter blir det mer åt countryhållet, men med orgel istället för steel i kompet. När jag lyssnar på Jubilee är det höstruskigt väder utanför köksfönstret och i den inramningen fungerar The Deep Dark Woods perfekt med sin mörka, vemodiga och lite mystiska, men väldigt varma musik. Det är inga killar som plötsligt får glädjefnatt och börjar göra dansmusik vi snackar om här. Som mest glättigt blir det i svängiga “Red redrose” men sådana låtar är sällsynta. Annars går det mesta här tämligen sakta, det är eftertänksamt, berättande och passar sig bättre vid lägerelden än på strandpartyt. Musiken platsar fint i det svenska svårmodet och de som känner sig mer hemma inom gitarrbaserad alternativrock får nog mer ut av skivan än honkytonkers i cowboyhattar. Men jag gillar det här bandet och dess sånger. Likaså gör min sjuttonåriga dotter som kom in i rummet då jag lyssnade. Hon frågade vad bandet heter och sade att deras musik är “mysig”. En sammanfattning så god som någon!