Rapport från Laibachs spelning i Malmö

Den slovenska kultgruppen Laibach har varit på Sverigebesök. Zero tog tempen på deras Malmöspelning.


Foto: Petter Duvander

Ett seriöst, politiskt konstkollektiv som förmedlar begåvade antifascistiska budskap med provokativ attityd, ett tokroligt coverband eller en oberäknelig teatergrupp som passerade sitt “bäst-före-datum” redan på nittiotalet? Eller kanske allt av ovanstående? Eller inget av delarna?

Jag vet inte riktigt var jag har Laibach. Det slovenska bandets produktion har varit motstridig, svårtolkad och varierat i kvalitet. Förmodligen är det just ovissheten som gör att jag befinner mig på Babel i Malmö för att se bandet för tredje gången i mitt liv. Jag vet att jag kommer att bli utmanad. Mycket kan sägas om Laibach, men knappast att de är rädda för att pröva nya former eller uttryckssätt.


Copyright 2014.© Thomas Johansson, TOJ Photography

Så inte heller denna afton. De slovenska industripionjärerna inleder nämligen med att spela nio låtar från sitt nya album, Spectre. Visst kan det vara mycket givande att höra ett verk framföras i sin fullständighet (jag hade till exempel mycket gärna befunnit mig i publiken när David Bowie spelade hela Low eller när The Cure framförde hela Disintegration), men att inleda en konsert med så många nya låtar… Njä, de första fyrtio minuterna av Laibachs Malmöspelning är, ärligt talat, lite sömniga. Majoriteten av den månghövdade publiken verkar mer eller mindre dela min åsikt, då stämningen egentligen bara lyfter i mäktiga “The Whistleblowers”.

Desto intressantare är föreställningens andra akt, där slovenerna plockar fram gamla kultlåtar som “Brat moj” och “B Mashina” ur uniformsärmarna. De överraskar även med en nästan kraftwerkiansk version av “Leben-Tod” och en tung tolkning av The Normals “Warm Leatherette”. Det bjuds däremot tyvärr inte på något från de fina skivorna Let It Be, Nato eller Jesus Christ Superstars. Konserten avslutas dock förhållandevis publikinfriande med “Tanz mit Laibach” och “Das Spiel ist aus”.

Scenshowen då? Ja, vad kan man säga? Milan Fras och hans unga kollegor är lika expressionistiska som minimalistiska. Det är omöjligt att avgöra vad som är ironi och vad som är allvar. Men just däri ligger också bandets styrka.


Copyright 2014. © Thomas Johansson, TOJ Photography

Omdömena från publiken varierar från “de har tappat sin aggressivitet” och “det låter för mycket mainstream” till “nu är de mer musikaliska” och “en ny era har börjat för bandet”.

Trots (eller egentligen snarare tack vare) sitt mer polerade sound lyckas Laibach alltså åter provocera och förvirra.

Summa summarum: ett bra arrangmang från Babels sida och jag känner mig nöjd över att ha fått uppleva ytterligare en tankeväckande föreställning från bandet som jobbar enligt devisen “pop music is for sheep and we are shepherds disguised as wolves”.


Foto: Petter Duvander
Fler bilder från konserten finns här.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

tíklá – debutalbumet 13 Realms släppt

Den Stockholmsbaserade dark wave-duon tíklá, alias Patrik “tórvald” Adolfsson och Jorunn Stridh, har släppt sitt …