(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Ear Music/ Playground Music, betyg: 6]
Brittiska sångerskan Lisa Stansfield har hållit sig borta från strålkastarljuset i tio år. Nu är hon tillbaka med sitt sjunde album och frågan är hur många som fortfarande minns henne idag? En gång i tiden, i slutet av 80- och början av 90-talet, var Stansfield en stor och firad stjärna. Hon hade en jättehit med “All around the world” och debutalbumet Affection sålde i över fem miljoner ex och blev till både guld- och platinaskivor. På Seven har Stansfield tillsammans med maken Ian Devaney skrivit alla tio låtarna och han har dessutom producerat plattan. Skivan inleds med ett rent disconummer i singelsläppet “Can´t dance”, men rinner snart över i soulskimrande poplåtar där stråkar och blås förekommer i stor utsträckning. Förväntar man sig en stunsig dansplatta, vilket är lätt att göra om man bara har hört “Can´t dance”, blir besvikelsen ett faktum tämligen omgående. Många fler snabbare danslåtar bjuds det nämligen inte på här. Mig gör det inget. Jag tycker mycket bättre om känslofyllda, snygga och sorgsna soulsaker som “Stupid heart”, “Conversation” och medryckande “The Rain”. För mig blir singelspåret bara en dörröppnare som inte passar in i helheten. Sen innehåller Seven tyvärr för få riktigt starka låtar för att jag ska känna mig överväldig av albumet. Det hela är bra, periodvis jättebra, Lisa sjunger utmärkt, men det mesta hörde man redan på 70-talet med andra artister. Vad som drar ner omdömet rejält är dock de tradiga låtar som dyker upp ibland.