(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, SPV / Playground Music, betyg: 6]
Den tyskamerikanska konstellationen Darkhaus består av Gary Meskil och Marshall Stephens från Pro-Pain och Rupert Keplinger från Eisbrecher (som alla med smak för Rammstein borde titta närmare på, om ni inte redan gjort det) och ett par andra lirare. Musiken kvintetten gör som Darkhaus känns mycket mer lättillgänglig och öppet kommersiell än bandmedlemmarnas övriga grupper. Det gör också att den är mindre spännande, inte så hård, väldigt rak och varken ruffig eller brutal, men ändå tilltalande. Darkhaus skapar inget nytt, men den melodiösa, “lagom” mörka musiken som pumpas fram blir till en mix av gothrock, melodisk hård rock och electro. Det hela fungerar, det här kommer gå hem i stugorna och på radio, men bandet kommer säkert att få kritik för att vara fega och alltför radiovänliga också. Sedan kan jag tänka mig att Darkhaus kan bli en mer påtagligt rockig upplevelse live, men det får framtiden visa i så fall. När det gäller My Only Shelter så har jag svårt att värja mig inför några av de starkaste låtarna. Melodierna i spår som “Grace divine”, “Ghost” och “Looks like rain” glider in under huden med samma lätthet som en kanyl, och drar man upp volymen så svänger det rätt gott om flertalet av spåren också. Med andra ord: jag gillar Darkhaus, men hoppas samtidigt att de ska utvecklas till något mer spännande framöver.