Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Bolero / Universal, betyg: 6]
Jag upptäckte Simon Norrsveden 2008 med egenproducerade singeln “Äntligen inte min” och fick omedelbara kopplingar till artister som Lasse Lindh, Henning och Hardy Nilsson. Han levererade trivsam pop med kommersiell potential, men var inte riktigt framme än. Året efter kom debutskivan “OK Baby, det är dags att vi ska vinna allt” och namn som Agi och Love Olzon dök upp i skallen. Simon anslöt sig till traditionen med mjuka gitarrkillar som sjunger snälla popsånger på svenska. Dock var han lite för trevlig och anonym, men ändå ett namn att hålla ett öga på. Efter 2010 års EP “Quentin Tarantino” följde sedan året efter fullängdare nummer två och sedan dess har han även skivdebuterat med bandet Ylva Bulldozer och nu är tredje soloplattan här. Nog har han blivit lite tuffare och coolare, eller är det bara inbillning? Fortfarande känns Simon Norrsveden dock lite lättviktig som popartist. Skivan är dock helt okej och jag är övertygad om att det finns en publik för hans musik.
