Katakomb – Giant

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Luxury / Border, betyg: 6]

Giant är en passande titel på Katakombs platta, om man ser till soundet som blommar ut och ekar av reverb, likt ett stort atombombsmoln. Men i sig är inte musiken bombastisk. Snarare tvärtom. Den smyger och tassar fram, vemodig och nästan sakral, vacker och drömsk som en naken huldra i gryningsdaggen efter midsommarafton. Giant är således en behaglig popplatta, en åtta låtars ljudvägg som bär lyssnaren på sin fjäderklädda rygg, upp mot himlen, med riktning mot solen och långt, långt iväg. Jo, bilder från allsköns animerade, episka långfilmer tar form innanför ögonlocken medan jag lyssnar och Katakomb lägger ut sina ljudmattor och skapar en behaglig helhet. Problemet är att minnas denna helhet efteråt. Låtarna har en förmåga att inte stanna på insidan av huvudet, eller på insidan av hjärtat heller för den delen. På den punkten har Katakomb lite för mycket gemensamt med många av de shoegazingband som dök upp under 90-talet och som periodvis gjorde jättefin, mjuk och lugn drömpop, men vars melodier man glömde så fort skivan tystnade. Katakomb har alla möjligheter att komma ur den fällan framöver. Bakom sig har de nämligen bara en ep (från 2011) och det enda det handlar om egentligen är att skapa starkare, och framförallt mer spännande, låtar. Lättare sagt än gjort kanske, men den här trion ger intryck av att bara stå på första trappsteget än så länge och som alla som kan sitt Led Zeppelin vet så leder stegen till himlen så småningom.