(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Moptaco Dics, betyg: 9]
Den skumma elektroniska musik Optic Nest (alias Daniel Fagerström) gör har på andra albumet, Ride On Silver, också försetts med percussion, saxofon och flöjt. Ett närmast genialiskt drag då det psykedeliska i musiken känns än mer utpräglat och särpräglat. För jo, Optic Nests musik är verkligen egensinnig. Inom en genre där de flesta härmar och kopierar varandra och gamla hjältar från huvudsakligen 70- och 80-talen, har Optic Nest inga helt tydliga referensramar eller förebilder. Jag har letat intensivt i skallbanken, men det närmsta jag kan komma upp med är The Residents. Där kan man möjligtvis hitta likheter, åtminstone i sådan mån att en oinvigd lyssnare fattar åt vilket håll Optic Nests musik lutar, men samtidigt låter det inte som att Optic Nest kopierar Residents heller. Den här mannen har funnit ett eget, specifikt uttryck och sound. Dessutom av ett slag som jag tycker väldigt mycket om. Det är rökigt och märkligt, skadat och hallucinatoriskt, blint och balanserat på en gång. Som ett köttätande, monsterlikt djur som med hotfullt gungande rörelser tar sig fram genom nattliga skogar och buskage för att plötsligt anfalla första bäste vandrare och gnaga sig igenom dennes vadmuskler med sina gula, stinkande huggtänder under märkliga, mordiska grymtanden. Det här är inte vackert, men det är förbaskat spännande och fantasieggande. Som en elektronisk Tom Waits, hög på LSD och väldigt opålitlig, vilket gör att man aldrig vet vad som ska hända härnäst. Likfullt är skivan jämn och högst angenäm. Storartat, Optic Nest!