Henric De La Cour – Mandrills

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

[album, Progress Production / Border Music, betyg: 8]

Eskilstunasonen Henric De La Cour var sångaren i banden Yvonne och Strip Music. En framgångsrik rockstjärna med svart kajal. Det var åtminstone min bild av den långe, gänglige idolen under 90-talet.

Under hösten är Henric dubbelt aktuell. Först med albumet Mandrills och senare i dokumentärfilmen om hans liv, som sänds på SVT. Jag kommer alltid att se Henric som en rockstjärna, men har fått vända på myntet och inse att det livet inte alltid är en dans på rosor. På Mandarills spelas en gråsvart, suggestiv musik upp, men någonstans finns alltid en tro på hoppet. Enkelt illustrerat av en textrad eller ett glatt klingande synthljud.

Filmen om Henric visar upp ett liv som åtföljts av en obotlig lungsjukdom. Att ständigt påminnas om döden. Med den bilden på näthinnan får jag en annan bild av Henrics musik och även den groteska image han valt till sitt soloprojekt. En bild där Henric vandrar på Stockholms gator vitsminkad med blod som rinner över kroppen. Allt får en innebörd; den känsloframkallande musiken och texterna får en större påtaglighet.

Så mycket rock är det egentligen inte längre. Det handlar snarare om en hybrid av mörk synthpop och indierock. Rikard Lindh, som var Henrics vapendragare under Yvonne-tiden, står precis som på solodebuten för produktionen och har även varit med och skrivit till Mandrills. Här finns synthpoplåtar som “Rust on Rust” och “Sirens, No Harbour”, Yvonne-doftande pärlor som “Chasing Dark” “Hank Psycho” och den perfekta balladen “Grenade” samt självklart den nya singeln “Shark” tillsammans med Susanna Risberg. Så skräms inte av pressbilder, gorillan på omslaget eller den mörka helheten. Lyssna istället, ta in den vackra musiken och tänk på hur gött livet är.