Remixer och DJ-kultur: En audiofil betraktelse av Karl Bartos. – Bonusläsning ur Zeros arkiv

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

I samband med Karl Bartos nya släpp, Off the Record, bjuder vi på lite bonusläsning ur Zeros arkiv. Det handlar om en krönika, som publicerades i tidningen Zero 2004, där Karl Bartos berättar om sitt förhållande till remixer. Översatt från tyskan av Johan Arenbo.

“Let’s make a remix and break it through the clubs!”

Hur många gånger har jag inte hört det sägas? Av skivbolag, producenter, managers och artisterna själva. Men när och var föddes remixen? Och hur har den utvecklats genom tiden?

“Do it! Do the Hustle!”

En sak är säker. I började handlade det om discjockeys, discomusik och “The Hustle”. Naturligtvis hände det i New York, var annars?

I mitten av 70-talet föddes en ny trend på diskoteket Adam’s Apple. Klubbens DJ:er mixade ihop discoplattor till långa danssjok. Ungdomarna hittade på speciella danssteg och kallade flugan “The Hustle”. Det var discofeberns födelse.

Soulproducenten Van McCoy uppmärksammade vurmen och spelade in en låt på temat. Naturligtvis sålde singeln “The Hustle” i miljoner. Med drivande basgång, enkel melodi och erotiskt laddad sång blev den prototyp för 70-talets dansgolvshits.

Samtidigt hände det spännande saker även i München. Där samarbetade producenterna Giorgio Moroder och Pete Bellotte med gospelsångerskan Donna Summer. Deras monotona rytmer och hennes sensuella stämma vävdes ihop till historiens första elektroniska danshit, “Love to Love You Baby”.

Syntes mellan två skivtallrikar

Vad som först varit ett undergroundfenomen hade blivit tidens anda. Donna Summers framgångar visade vad danspubliken ville ha: långa, enkla och hypnotiska låtar. De dansande gästerna skulle försättas i trans och musiken fick aldrig tystna. Helst skulle det inte märkas när en låt slutade och nästa tog vid. Snart räckte inte de vanliga sjutumssinglarna till. Deras fyra minuters speltid framtvingade ständiga skivbyten och ett dåligt flyt i musiken. Att spela in längre mixar på kassettband var ingen bra lösning. En DJ måste ju kunna känna av stämningen under kvällen.

Det krävdes ett nytt medium. Tolvtums- eller maxisingeln såg dagens ljus och blev en viktig del av musikindustrin. Vid sidan av den längre speltiden medförde den även en förbättrad ljudkvalitet. Basgångarna blev tyngre, de vokala inslagen klarare och musikens allmänna dynamik bättre.

Slutligen hade en syntes mellan de båda skivtallrikarna uppnåtts. Mediet var maxisingeln och produkten kom att kallas “remix”. Konceptet som skapades i mitten av 70-talet gäller fortfarande. Remixen förändrar låtens struktur genom att förlänga den och tillföra nya break, riff och slingor. Musiken blir samtidigt både mer intensiv och mer avslappnad.

I början var många musiker kritiska mot remixerna. De betraktades främst som ett försäljningsinstrument för musikindustrin. Men med tiden frigjorde sig remixartisterna från originallåtarna och började stöpa om musiken. Fenomenet blev då en accepterad del av musikkulturen.

Datorn och utvecklingen

Allt det här blev möjligt genom de snabba tekniska framstegen. På 70-talet hade DJ:n bara två skivtallrikar och ett mixerbord till sitt förfogande. Remixartisten arbetade i sin tur med originalkassetter. Det blev lättare på 80-talet med samplern och möjligheten att enkelt digitalisera musikaliskt material. Det stora genombrottet kom dock först när hemdatorn blev en del av studioutrustningen. Den digitala hårddisken ersatte då det analoga inspelningsbandet.

Under 90-talet utvecklades remixen till en egen konstform. Nuförtiden släpps det knappt en låt utan mixar på marknaden. Låten bearbetas för att passa dansgolven och matcha de senaste trenderna. Inte sällan görs den även om till en helt annan musikgenre.

Det finns därför stora skillnader mellan en nyinspelning av en film och en musikremix. Filmen är i regel mycket trogen originalet. Den har bara uppdaterats med modern teknik och aktuella skådespelare. Remixen kan däremot fullständigt överraska lyssnaren. Den bygger på en originallåt, men är väldigt färgad av remixartistens stil och smak. Han eller hon är alltså inte bara en servicetekniker, utan en konstnär som bidrar med ett speciellt sound. Det kallas för “Additional Production”, och ofta är det remixartisten som är den verkliga stjärnan bakom ett skivsläpp …