Olgwi – Individuation

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Low Creative Sounds, betyg: 6]

Förmodligen vet du inte vem Olgwi är. Det gjorde inte jag heller till för någon dag sedan. Olgwi är Olof Widenfalk. Förmodligen vet du inte vem Olof Widenfalk är. Det gör inte jag heller. Men han kallar sig Olgwi när han spelar in skivor och med sig har han Anna Dager på cello, Hanna Ekström på violin och viola, samt utmärkte Nicke Widén som gjort sig ett namn, inte minst i svenska countrykretsar. Här lirar Nicke både pedalsteel, lapsteel, dobro och banjo och är ytterst viktig för helheten. Individuation är en lugn skiva. Den innehåller tio låtar. Dessa gör sitt bästa för att bära hela det svenska vemodet på sina bräckliga axlar. En så tung uppgift kan inte många lyckas med. Det gör inte Olgwi till hundra procent heller, men ingen kan ta ifrån honom att han försöker, och resultatet blir ofta rätt lyckat. Olgwi har en lätt plågad röst som når fram med texterna, men den saknar samtidigt variationsmöjligheter och även om jag inte tröttnar på att höra den under skivans gång, så känner jag en önskan att få bli överraskad någonstans, någon gång. Men det inträffar inte. Olgwi är antingen nöjd med sitt uttryck, eller så har han inte funderat på att vidga det. Skit detsamma, Individuation är ett debutalbum och behöver inte vara fulländat. Det räcker med att många av låtarna är bra, att det instrumentala är fint, och att en fortsättning kan bli ännu bättre. Personligen uppskattar jag det här albumet mest när jag lyssnar till några låtar i taget. I sin helhet blir det lite för mycket av samma. För fans av folkpop, indiecountry och dylika uttryck.