Lars Bygdén – LB

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Massproduktion/ Playground Music, betyg: 7]

Sorgligt, svärtat och vemodigt är det när Lars Bygdén återkommer med en ny soloplatta, vars titel består av namninitialerna. Det är fint, det är vackert, ibland ödesmättat, ibland starkt countryinfluerat, oftast inte, men alltid melodiöst och alltid framfört med en slö, något sluddrig sångröst som menar allvar. Allting har Bygdén skrivit själv, såväl texter på engelska som musiken. Enda undantaget är Syd Barretts “Dark globe” som avslutar skivan och vars titel summerar det övriga innehållet fint. Det blir lite enformigt efter ett tag. Bygdén är inte den som plötsligt bryter av atmosfären med någon glad trudelutt eller svängig upptempolåt för effekten, överraskningen eller det egna nöjets skull. LB är och förblir en helhet, ungefär som det kompakta novembermörkret vi nyligen genomlevt här i mellersta Sverige. Det finns inga ljuspunkter direkt. Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man somnar, mörkt när man sätter på plattan, mörkt när man stänger av den. LB är samtidigt en varm och romantisk skiva. Den fungerar säkert utmärkt ihop med en levande brasa i eldstaden i vardagsrummet eller under en sen augustihimmel på balkongen. Nu, mitt i smällkalla vintern, gör den sig bra som värmande filt. Som en svart, värmande filt att lägga ut över snön och krypa in i. Jag har aldrig hört Lars Bygdén bättre än så här och det är inte omöjligt att tiden kommer höja betyget ytterligare ett snäpp när låtarna fått ännu fler lyssningar. Oavsett vilket, rekommenderar jag er att ge LB en chans. Nej, två förresten. Allting sätter sig inte vid första genomspelningen.