Then Comes Silence – The Comes Silence

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Novoton / Border, betyg: 6]

Drunknande människohänder i mörkt vatten sträcker sig mot ytan på omslaget till Then Comes Silences debutalbum. Enligt pressreleasen är det fascinationen för död, undergång, skräck och förgängelse som enat medlemmarna i gruppen. Teman som de är allt annat än ensamma om att utforska, så här under det svärtade 2000-talets begynnelse. Men även om bandet kommit på 80-talet hade det inte gjort någon större skillnad. Det lät så här då också, speciellt bland de dåtida alternativbanden och i rockkulturens underjord. Hade Then Comes Silence varit en del av scenen under tidigt 80-tal hade de garanterat kallats ett depprockband eller svartrockband bland folk på gatan, kanske också ett gothband. Och det är gothrock, noise, shoegaze och psykedelisk rock bandet säger sig älska. Ja, vid det här laget har ni säkert fattat upplägget. Är Then Comes Silence en bra platta då? Jo då, det tycker jag. Men den är snårig och otillgänglig. Förvänta er inga sjunga-med-i-refrängerna-låtar eller tydligt frammejslade melodier. Förvänta er inte heller att höra de framviskade texterna, utan att betala tillbaka med viss koncentration. Musiken är rätt atmosfärisk och kan säkert uppfattas som krävande av de med ovana öron. Av andra kan den nog uppfattas som skittråkig eller rätt och slätt usel. Det hela hänger i väldigt hög grad på vilken stämning man själv är i när man lyssnar och vilken sorts musik man vanligtvis går igång på. Det är mörkt, det är rock, det är dystert och spöklikt. Jag gillar det. Du vet själv bäst om det kan vara något för dig också.