Dimbodius – Sisyphus´ Surrender

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Evenco, betyg: 6]

Tillsammans med cd-skivan och dess lilla konvolut medföljer ett vinylsingelstort texthäfte till Marcus Dimbodius nya släpp. Svårplacerat i cd-hyllan kanske, men trevligt och lättläst för oss som inte vill sitta med förstoringsglas och gissa oss till hieroglyferna i ett vanligt, minimalt cd-häfte. Dimbodius har själv skrivit såväl musik som de engelska texterna och hans melodiösa popbyggen är ofta baserade på vemod och skönhet. Det handlar om kärlek och närliggande känslor som förvandlats och förvanskligas till någonting annat, till något fult och destruktivt, och den sorg det medför att upptäcka vad som skett. Det är mycket allvar och hudnära betraktelser som exponeras. Om någon kallar det självupptaget gnäll så kan jag förvisso förstå det också. Dimbodius vinglar ofta på gränsen, likt en ballerina på ett rep i ett cirkustält. Personligen tycker jag att han klarar av balansakten rätt väl, men alla håller kanske inte med mig. I vilket fall som helst är Sisyphus´ Surrender något av en tröst för de som älskat och förlorat, för de som ser sina kärleksrelationer rasa, och som behöver tröst ifrån någon som sitter i samma båt. Nina Kinert gästar på sång, Andreas Dahlbäck (Anna Ternheim, Ulf Lundell och Ebba Forsberg med fler) har producerat, och resultatet är till stora delar njutbar och stämningsskapande pop. Plattan hade inte mått dåligt av lite mer variation i känslorna, och alla de tio låtarna har väl inte vuxit till favoriter för min del, men i det stora hela är det en fin sorgemässa som skapats. För sena nätter och regniga söndagsmornar i ensamhet.