Edith Backlund – Döda din inre clown

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Efter en tung period med depression och stämbandsoperation är Edith Backlund tillbaka med albumet Kill the Clowns. För Zero förklarar hon varför man måste döda sin inre clown och berättar om hur hon skrev “The Winner Takes It All”…

Edith Backlund skivdebuterade 2005 med ep:n Waste Another Day, som året därpå följdes av albumet Merely Daydreams. Med spelningar bland annat i Italien, och låtar som spelades i såväl reklamfilmer som tv-serier, gick allt till synes som på räls. Men efter uppföljaren Death By Honey (2008) gick Edith in i en tung period, som inte kan beskrivas som något annat än regelrätt depression.
– Om depression är att sitta och stirra rakt fram i ett halvår och misslyckas med att se meningen med någonting alls, då var det fråga om regelrätt depression. Jag hade förankrat min identitet vid den skiva jag spelat in under två års tid, och när den var ute började alla fråga hur nästa skiva skulle låta. Jag fick inte stanna upp och vara nöjd med det jag gjort, och det gjorde att jag gick rakt in i väggen.

Vändpunkten kom i början av 2010, då Edith befann sig på vulkanen Batur i Indonesien. Med ny inspiration och energi inledde hon ett samarbete med Peter Kvint, som tidigare bland annat producerat The Ark, Louise Hoffsten och Heather Nova.
– Peter är en av de mest begåvade människor jag har träffat och han är aldrig rädd för att testa olika saker, vilket skapar leklust och skaparvilja. Det hörs på plattan att vi har haft jävligt kul.

Hur påverkade den perioden din musik och dina texter, till exempel i låtar som “As Good As It Gets”?
– Den gjorde att jag började utvärdera hur jag såg på mig själv och mitt eget värde. Jag lärde mig att jag har andra kvaliteter än bara musiken och att det finns människor som älskar mig även när jag inte ligger på topp. I “As Good As It Gets” försöker jag prata med en vän som befinner sig i en liknande livskris, och visst bygger texten på mina egna erfarenheter.

Albumet Kill the Clowns är dramatisk pop med stora refränger och twang-gitarr som förstärker ackordbytena i inledande “Black Hole”. Balladen “Over Now” närmast kräver att man höjer tändaren (eller mobildisplayen) i luften, och klingar åtminstone i undertecknads öron som om Johan Kinde i Lustans Lakejer hade skrivit en Bondlåt.

Basgången och arrangemanget i “On the Run” låter som en avsiktlig anspelning på Soft Cells “Tainted Love”, men där visar det sig att jag är helt fel ute och att alla inblandade var totalt omedvetna om likheten tills det så att säga var för sent.
– Det hade varken jag eller Peter Kvint som producerat en tanke på förrän låten var inspelad och klar. Men när de sade det på skivbolaget hajade vi till så klart. Det funkar ju så där, att hjärnan registrerar en massa ljud och helt plötsligt har man skrivit om typ en Abba-låt. Jag skrev “The Winner Takes It All” en gång. “Vilken jävla hit”, tänkte jag innan jag kom på mig själv.

Som om långvarig depression inte vore nog, tvingades Edith även genomgå en stämbandsoperation och jobba hårt med rösten i flera månader efteråt.
– De första fyra månaderna var riktigt tuffa med tal- och sångförbud i en vecka, två månaders totalt sångförbud följt av en månads “sångrehabilitering” för att bygga upp muskulaturen med en ny tal- och sångteknik och sedan ytterligare en månad med framträdanden där jag fick lära mig hantera sång i bullrig miljö och andra yttre faktorer. Men idag kan jag göra saker med rösten som jag inte kunnat göra på över fem år.

Till sist: hur var det med de där clownerna egentligen?
– Titeln är tagen från låten “Lost to the Sea”, som finns med på skivan. Jag sjunger: “Clear the stage and kill the clown, there is nobody around.” Clownen är den scenpersonlighet som tar över när det mesta börjar gå på rutin. Att döda clownen handlar helt enkelt om att njuta av livet och leva i nuet.