(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Dikotomi, betyg: 3]
Det händer ganska ofta att man får in skivor som ser ut, känns och verkar vara riktiga skivor vid en första anblick. Men så fort man lyssnar på dem låter det demo. Erika Bomans debutplatta är en sådan skiva.
Hon har lyckats få både Idde Schultz och Jens Back att medverka, men det osar ändå bara fritidsgård, nybörjare och lokal talangjakt. Det kan vara svårt att exakt sätta fingret på vad som gör att en skiva låter “demo”. Ofta handlar det om en simpelhet i låtbyggandet, omognad i textförfattandet, outvecklad sångteknik, brist på dramatik, variation och finess. Och inte minst brukar det handla om dålig produktion. Det är vid mixning och mastering som en skiva tar det avgörande klivet från demo till att låta “riktig skiva”. Saknas fingertoppskänslan och kunnandet där låter det ändå bara hobbyband om alltihop.
Erika Bomans skiva består av visrock i Winnerbäcks anda, men har tyvärr alla de där nämnda bristerna och blir därför tämligen ointressant.