Hultsfred 2012 – Hultsfred med i matchen igen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Efter några tunga år verkar nu Hultsfredsfestivalen vara på väg tillbaka på allvar. Årets festival bjöd på en mängd intressanta artister i startfältet och lockade mer publik än vad arrangören räknat med.

Robert Smith – The Cure

Efter 23 år på raken nere på musikfesten vid Hulingen bultar mitt hjärta såklart lite extra för Hultsfredsfestivalen. Därför är det roligt att se hur den nya arrangören FKP Scorpio kämpar för att få ordning på skutan igen, och ännu roligare att upptäcka att det dessutom ser ut att lyckas.

Efter några tunga år för festivalen, där man till och med lade ner för två år sedan, var det nog många som trodde att Hultsfred för gott förlorat sin plats på den svenska festivalkartan. Det talades om att tiden sprungit ifrån den småländska festivalen och att den moderna festivalbesökaren numera föredrog bekväma stadsfestivaler.

Visst allting går i vågor, men jag tror alltid det kommer att finnas en publik som vill leva campingliv och festa järnet i tre dagar under primitiva förhållanden i en skog. Men framförallt handlar det nog om att erbjuda något som inte finns på andra håll. Hultsfred måste erbjuda andra artister än de som spelar på alla andra festivaler, och där är man definitivt på rätt väg under den nya ledningen. Det började redan förra året och det fortsatte i år.

Det hävdas ibland att den nya Hultsfredsfestivalen håller på att bli ett Sweden Rock för gamla indiepopare, och det kan man väl hålla med om. I fjol spelade exempelvis Beady Eye, Morrissey, Primal Scream och Suede, och i år kunde man ståta med band som The Stone Roses, The Cure, The Cardigans, Noel Gallagher´s High flying birds och Garbage. Och varför inte? Då har man i alla fall en egen inriktning, och dessutom har Hultsfredsfestivalens själ alltid legat i britpoppen och den alternativa musiken. Själv tillhör jag den perfekta målgruppen – något överåriga popsnören som minns Sound Affects med glansig blick – så jag trivs som fisken i vattnet.

Nu när bland annat Arvika försvunnit finns det heller inte så många skogsfestivaler kvar där man kan grisa på campingen, vilket faktiskt är det bästa med Hultsfred. Någon gång ska jag skriva en festivalkrönika om Hultsfred där jag överhuvudtaget inte nämner banden utan bara fokuserar på allt roligt/sjukt/konstigt som händer på campingen.

Detta år blev det dock inte mycket till campingliv för undertecknad. Jag besökte bara Hultsfredsfestivalen under fredagen vilket gjorde att årets festival blev lite rumphuggen för min del. Å andra sidan blev recensionerna för The Stone Roses (torsdagens dragplåster för min del) inte särskilt översvallande så jag kanske inte missade så mycket. Under torsdagen uppträdde även stora akter som Justice, Slash ft Myles Kennedy & The Conspirators, James Blake och The Kooks.

Något som utmärker det nya Hultsfred, än mer än under Rockpartys tid, är också alla udda, okända band som spelar på de mindre scenerna. Själv har jag aldrig hört talas om akter som Kärleksdöden & Love Lagerberg, Porcelain Raft, French films, Ewert & The two dragons eller Charli XCX, men det ger en chans att upptäcka nya band och det är jäkligt skönt att slippa alla de gamla vanliga (framförallt svenska) artister som spelar på alla andra festivaler i landet.

Även lördagen missades således, vilket innebar att jag inte fick se artister som Marina & The Diamonds, Garbage, Gorillaz Sound System, M83, The XX, Nationalteatern och The Magic Numbers (som ersatte Mumford & Sons). En riktig stark avslutningsdag om ni frågar mig. Och det verkar festivalpubliken också ha tyckt. När årets Hultsfredsfestival summerades kunde arrangören konstatera att det kommit cirka 17 000 besökare, vilket var vad man hade hoppats på men mer än de 15 000 man räknat med.

Själv anlände jag på fredagseftermiddagen och kunde konstatera att det mesta var sig likt både på parkering, camping och festivalområde. Lite justeringar här, lite småändringar där men den enda stora nyheten var nog att man hade vänt på Blue Stage (före detta Pampas). Dagen inleddes med tre tunga svenska artister på de två största scenerna: Anna Ternheim, The Soundtrack of Our Lives och Markus Krunegård. Stabila artister, men är man en någorlunda musikintresserad svensk har man sett dem förut och kommer få se dem igen (utom möjligtvis TSOOL som har meddelat att de lägger av efter den här säsongen). Mot slutet av Krunegård valde jag istället att slinka in i gamla Teaterladan (nuvarande White Stage) för att kolla in slutet på Katzenjammer. När jag närmade mig lokalen hördes ett väldigt publikjubel och det verkade vara bra tryck därinne. Först trodde jag att det var pålagt jubel som spelades upp, men det var packat inne i det trånga huset och fantastisk stämning bland publiken. De fyra norska tjejerna bjöd på fartfylld, tokig countryrock och blev en av festivalens stora överraskningar.

Jag som inte är någon rapfantast fann mig även överraskad av Big K.R.I.Ts klassiska hip hop, strax efteråt. Mississippirapparen och hans sidekick hade bra flow och fixade skönt sväng, och lockade till sig mer och mer publik under konserten. Den stora frågan är bara: vem var den mystiska mannen i rosa som smög omkring i bakgrunden och vad gjorde han där?

Big K.R.I.T

Som vanligt på festival glider man runt mellan scenerna och ser några minuter här och några låtar där av banden. Simian Ghost och Big Deal, var exempelvis två band som förärades korta besök men gjorde inga bestående intryck. Efter en runda på campingen blev det istället en öl i solen på den trevliga uteserveringen halvvägs ute i sjön Hulingen med fin utsikt över Kasabian på Green Stage (före detta Hawaii). Det brittiska bandet gjorde ett bra framträdande men musiken känns lite splittrad. I sina bästa stunder spelar de fin britpop med länkar tillbaka till 90-talet, i andra stunder blir det brötig rock eller halvt elektroniska tongångar. Kanske är jag inte tillräckligt insatt i gruppens musik för att till fullo uppskatta dem.

Eller också var tankarna redan på fotbollsmatchen Sverige – England som visades på en storbildsskärm direkt efter Kasabians spelning. Att se landskamper i fotboll under en festival har jag gjort många gånger förut och det är en ganska häftig upplevelse. Men eftersom det gick som det gjorde tycker jag vi lämnar det ämnet på en gång…

Senast jag såg The Cardigans var på Hultsfred för ett antal år sedan. Efter den sövande konserten lovade jag mig själv att aldrig mer kolla in Huskvarnabandet. Men åren gick, minnet bleknade och nu stod de åter på Hultsfreds stora scen, återförenade och med upplägget att spela den “klassiska skivan” Gran Turismo.

Cardigans

Upplevelsen blev snarlik senaste gången. The Cardigans är helt enkelt inget roligt band att titta på. Även om vissa låtar är bra blir en hel konsert med deras snygga, men präktiga pop mest ointressant, odynamisk och tråkig. Som tur var fanns ett pressområde strax intill där man kunde beställa öl och stå på en slags veranda med bra utsikt. Kent Norberg från Sator var som vanligt på plats och berättade om allt från Speed of Sound Enterprise till Tom Petty och drömmen om att bila genom USA. Det var betydligt intressantare.

Fredagen avslutades sedan med The Cure som äntrade stora scenen klockan ett på natten och höll på till att det ljusnade. Även om det gamla depprockbandet tillhör mina favoriter och var huvudanledningen till att jag åkte till årets Hultsfredsfestival hade de gärna fått tajta till setet något. Robert Smith hade inte mycket till mellansnack (han sa “tack” några gånger, typ) och i övrigt hände inte mycket annat heller på scenen. Förutom att ljudet försvann under “From the edge of the deep green sea”.

Robert Smith – The Cure

Bandet har många bra låtar på sin repertoar, men mycket låter lika och med en konsertlängd på två timmar mitt i natten blir det långt mellan höjdpunkter som “Just like heaven” och “Wrong number”. När jag studerar setlisten ser jag att bandet spelade 31 låtar, vilket nog får sägas vara minst tio för mycket.

Kul dock att se de gamla hjältarna igen, och kul att Hultsfredsfestivalen verkar vara tillbaka på allvar. Nu ser vi fram mot 2013!