Holmes – Burning Bridges

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Black Star Foundation / Sound Pollution, betyg: 7]

De kommer från Vänersborg, de växte upp på 90-talet, tidningen Rolling Stones har definierat deras musik som “skandinavisk americana”, de har skivorna Wolves och Have I Told You Lately That I Loathe You bakom sig, de repar i källaren till ett gammalt mentalsjukhus och cirka tjugofem musiker har vid någon tidpunkt medverkat i bandet.

Men det viktigaste av allt är någonting helt annat. Nämligen den ödsliga, övergivna, melankoliska och atmosfärrika stämning som bandet skapar med sin musik. Med sorgsna lap steel-, piano- och dragspelstoner målar sextetten visioner av ogenomträngligt dimmiga skogar, vindpinade öknar och gigantiska slätter av brunnet gräs, innanför mina ögonlock. Dessutom har Kristoffer Bolander en personlig röst som är svår att inte lyssna till när han sjunger. Hans stämma är nästan vek, av den sort som jag först tvekar på om jag gillar eller inte, och så slutar det med att jag gillar den jättemycket och därefter är det bara att låta den leda vidare genom albumets samtliga spår.

Låtarna är inte världens starkaste, musikaliskt maler det ofta på i maklig takt, men i denna aning slätstrukna skapelse vilar en oemotståndlig magi under verser och refränger. Den är lite som kvicksanden i ett träsk, osynlig först, men samtidigt märkligt tilltalande. När man väl klivit i sanden dras man ner av starkare krafter än de man själv kan uppbåda för att hålla sig över ytan. Givetvis slutar det med att man är förlorad, dränkt och utan återvändo.