Rydell & Quick – R.O.A.D.T.R.I.P.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Connection / NAX, betyg: 5]

Hårdrocksvärlden dignar inte av saxofonister. På rak arm kommer jag bara på en till: Michael Monroe från Hanoi Rocks. När det gäller Rydell & Quick är det tveklöst Malin Quicks saxofonspel som gör att de får en aning personligt sound. För övrigt är musiken väldigt mainstream inom sin genre. Men den saknar ändå inte kraft, energi och snygg produktion.

Däremot är den som gjord för den publik som tycker att det är mysigt att höra en och annan hårdrockshit från det glada 80-talet under förfesten, men som aldrig skulle gå djupare än att skrapa på den yttersta metallytan. De som får en liten blöt fläck i trosan av att se något hårdrocksband uppträda på Melodifestivalen medan de dippar chips och tar en folköl tillsammans med vännerna. De som tycker att det är jävligt “wild and crazy” att tatuera en minimal delfin på något ställe man lätt kan dölja med tröjan. Dessa musikälskande individer tycker säkert att ballader som “Life Is Just a Dream” och “Time to Say Goodbye” är skitmysiga att vänslas till i soffan, iklädda samfärgade träningsoveraller.

Ja, Rydell & Quick gör Svensson-metal. Texterna är skräp, melodierna glider in som vore de insmorda med barnolja och rockstuket är spikrakt som en motorväg. Man sjunger “Money, so much pain”, men fan vet om inte pengar var den huvudsakliga drivkraften till att skapa R.O.A.D.T.R.I.P. Eller så går paret igång på det här, vad vet jag? De jobbar i alla fall upp ett bra driv när låtarna är som bäst och pengarna kommer säkert att rulla in, så det behöver nog ingen oroa sig för.