Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
Stora känslor, mäktiga kompositioner, djupsinniga texter och ett fantasiväckande bandnamn. Andreas Söderlund och Joel Sjöö sparar inte på krutet i sitt nya projekt, It’s A Bird! It’s A Plane!
Många populära band har haft korta och snärtiga namn. Andreas Söderlund och Joel Sjöö valde emellertid inte att följa samma framgångsformel som ABBA, A-ha och U2. Istället vände de minimalismen ryggen och döpte sitt nya, gemensamma projekt till It’s a Bird! It’s a Plane!
– Visst är det ett annorlunda och lite komplicerat namn, men vi gillade klangen och tyckte att det passade bra till musiken, berättar Andreas för Zero. Det antyder att något kommer flygande, men lämnar samtidigt mycket öppet för fantasin. Inget är självklart, utan folk kan läsa in precis vad de vill, vilket tilltalar oss. Sedan kändes det bra med ett ganska lättsamt namn för att balansera upp den allvarsamma stämningen på skivan.
Duons debutalbum, Here Comes The Sun, bjuder nämligen på mäktiga, dramatiska och inte sällan melankoliska tongångar. De fylliga arrangemangen och den bitvis nästan teatrala atmosfären leder tankarna till såväl R.E.M:s milstolpe Automatic For The People som Mercury Revs finstämda Deserter’s Songs. På sina ställen tycks till och med Bruce Springsteens ande vaka över skivan.
– Vi är båda svaga för det amerikanska rocksoundet, nickar Andreas. Den där blandningen av spröda folkmusikmelodier och romantisk storslagenhet, du vet. Men konstigt nog har ingen av oss levt ut de influenserna tidigare. På sitt sätt är det här albumet alltså en dröm som går i uppfyllelse. Vår ursprungliga tanke var att koncentrera oss på avskalade ballader med bara piano och sång. Nu blev det inte så, då många låtar växte sig gigantiska, men kärnan förblev densamma. Vi tar i för kung och fosterland. Inga känslor är för stora eller pinsamma. Allt ska ut! Det är en skiva vi har investerat mycket tid, kraft och ambition i. Jag är medveten om att det kan låta pretentiöst, men vi ville inte göra “lättviktig pop”, utan skriva klassiska låtar som håller i framtiden.
På tre spår bidrar Tensta Gospel Choir med sina starka stämmor.
– Tanken föddes när vi improviserade i studion och fick fram ett gospelkomp. “Tänk hur fett det skulle låta med en kör här”, sade Joel, mest på skämt. “Det skulle nog kunna gå att ordna”, svarade jag till hans förvåning. Via min arbetsplats, Studio Decibel i Stockholm, hade jag nämligen varit i kontakt med Tenstas gospelkör. Så vi bjöd in ett par medlemmar därifrån. Resultatet blev precis lika maffigt som vi hade hoppats.
Som aptitretare inför albumet släpptes singeln “Crow Hill”. Musikvideon visar sig vara en kryptisk historia i bästa David Lynch-stil.
– Jag vet inte heller riktigt vad den handlar om, erkänner Andreas med ett skratt. Joel och jag befinner oss på en jävligt jobbig fest, men samtidigt händer det konstiga saker ute i skogen. Hursomhelst så är den snygg och passar bra till låten. Jag gillar den lite kusliga känslan som den förmedlar.
På ett par ställen i videon dyker en mystisk, fågelliknande varelse upp. Samma figur, i än mer djurisk skepnad, pryder albumets framsida.
– Den är skapad av den duktige konstnären Michel Ducourneau. Jag upptäckte honom häromåret och blev fascinerad av hans annorlunda motiv. Då köpte min flickvän och jag en tavla med en hundvalp som röker. När jag senare fick se “fågeln med hornet” kände jag direkt att det var ett klockrent skivomslag.
Albumtiteln får en osökt att tänka på en inte helt okänd kvartett från Liverpool. Andreas påpekar att det dock inte rör sig om en Beatles-hyllning.
– Naturligtvis gillar vi The Beatles. Det gör väl alla? Men titeln Here Comes The Sun har faktiskt inget med dem att göra. Den kommer istället från sista låten på skivan, “Dream # 21”, som handlar om att överleva en katastrof. Civilisationen slås i spillror och allt verkar hopplöst, men likväl går solen upp. Symboliskt nog slutar skivan med fågelsång.
“Dream # 21” är inte den enda låten på albumet som behandlar stora ämnen. Titlar som “Waiting Around To Die” och “Before The Storm” antyder att vi knappast har med traditionella kärlekssånger enligt standardmodellen “pojke-möter-flicka” att göra.
– Texterna handlar om livets förgänglighet, förklarar Andreas. Hur allt kan ta slut på en ynka sekund, och hur människor man tycker om helt plötsligt bara kan försvinna. Men det är inte en skiva om döden. Tvärtom handlar låtarna om hur underbart det är att leva. Det är mycket pepp i texterna, speciellt till personer som har haft det jobbigt. Vi försöker visa att ljuset upplevs som starkare och varmare när man har befunnit sig i mörkret en period.
Andreas beskriver Here Comes The Sun som en “balanserad och nyanserad skiva”, som varken Joel eller han hade kunnat göra tidigare i livet.
– När man är runt 20 tror man att man kan ta över världen. Drömmen att slå igenom stort och sälja miljontals plattor lever fortfarande. När det skiter sig blir man först fruktansvärt besviken, men sedan kommer faktiskt en stor lättnad. Pressen försvinner och plötsligt kan man göra musik utan att fundera över kommersiella framgångar. Det enda viktiga blir att skriva bra låtar, precis som det alltid borde vara. Det är där Joel och jag befinner oss idag. Vi har båda hittat en inre trygghet och är mycket mer harmoniska än tidigare. Eller okej, jag plågas fortfarande av en viss rastlöshet, men det behöver kanske inte enbart vara något negativt?
Andreas är uppvuxen i Båstad, en vacker badort som sover elva månader om året för att i juli förvandlas till en lekplats för societeten. Tennisbanorna och korsvirkeshusen är många, men de alternativa kaféerna lyser med sin frånvaro. Det är inte svårt att föreställa sig staden som en utmärkt grogrund för tidigare nämnda rastlöshet. Var han en av de många “indiekillarna” på nittiotalet, som gick runt med stora hörlurar och dagdrömde om London?
– Jag hade en bra uppväxt. Många har en skev bild av Båstad. Det är ingen “snobbig överklassort”, som media gärna vill ha det till. Däremot är det en småstad. Typiskt för småstäder är att folk antingen stannar kvar hela livet eller söker sig till något större. Jag visste hela tiden att jag ville uppleva mer. Fast det var inte så att jag gick och drömde om London. Det kändes alldeles för abstrakt. Däremot drömde jag om Ängelholm, haha. Med facit i hand tror jag faktiskt att Båstad har påverkat mitt skapande positivt. I en stad utan poptradition blir man tvungen att skapa sitt eget universum, vilket bidrar till kreativiteten.
Mycket riktigt har han varit involverad i ett flertal spännande projekt under årens lopp. Först Niccokick, därefter Sounds Like Violence och häromåret påbörjades en solokarriär. Vad händer framöver? Är det bara It’s a Bird! It’s a Plane! som gäller nu?
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Varken Niccokick eller Sounds Like Violence är upplösta. Båda banden existerar fortfarande. Fast det känns osäkert om vi kommer att spela in mer tillsammans. En ny soloskiva är däremot inte en omöjlighet. Men det är en bit in i framtiden. Nu ligger allt fokus på It’s a Bird! It’s a Plane!
Andreas talar mycket uppskattande om Joels och sitt samarbete.
– Det har funkat väldigt bra att jobba som duo. Joel kompletterar mig på många punkter. Jag har koncentrerat mig på musiken, medan han har stått för de flesta texterna. I mina tidigare band har jag i regel varit den starkast drivande kraften. Här har vi varit jämlika och delat på ansvaret. Det har varit en skön avlastning.
Den dynamiska duon har fått en flygande start på karriären. Först var de förband åt den storsäljande, skotska indiekvartetten Glasvegas på deras Europaturné. Nu kan de glädja sig åt att Here Comes The Sun är en av årets mest hyllade, svenska skivor.
– Turnén med Glasvegas var fantastisk. Det var både lärorikt och kul att vara ute på vägarna med dem. Självklart är vi även väldigt tacksamma över den fina kritiken Here Comes The Sun har fått. Det känns som ett kvitto på att vi är på rätt spår.
Med hög sannolikhet kommer It’s a Bird! It’s a Plane! att dyka upp på ett par svenska scener i sommar. Andreas och Joel är väldigt sugna på att presentera det nya materialet.
– Inget är spikat än, men förhoppningsvis blir det en eller ett par festivalspelningar. Vi längtar verkligen ut. Det var länge sedan musiken kändes så viktig som nu!
