David Andréas – True Love

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Hoob Records / Border, betyg: 5]

Det finns något sympatiskt lättsamt över David Andréas framförande och hans låtar som får mig att önska att jag kunde gilla True Love mer än vad jag gör. Det känns som att hans avslappnade popmusik förtjänar en större uppskattning än den jag kan ge. Det är inget fel på melodierna, finns inget störande med dem, och emellanåt är de riktigt fina och följsamma. Det hela är mjukt, böljande, varmt och säkert väldigt ärligt.

Ändå blir bara True Love en hygglig popplatta bland många andra hyggliga popplattor i min värld. Kanske är den för snäll? För ospännande? För nöjd med sig själv? För opersonlig? David Andréas själv har ingen röst jag skulle känna igen om jag hörde honom sjunga på radio och det är givetvis en nackdel, men en platta kan ju kännas angelägen och upplyftande ändå. Tyvärr gör inte True Love det. Den känns ljummen, trivsam, småtrevlig, men aldrig redo att hugga till eller överraska.

Det finns säkert folk som tycker att det här är bättre än vad jag gör, så artisten har säkert sin publik oavsett, men jag önskar att Andréas vågade prova vingarna och kasta sig ut. Att han spräckte och slet sönder den trygga filt hans tonkonster vilar under. Inte nödvändigtvis hela tiden, men ibland. Så man hoppade till lite. Så man inte satt och somnade med hörlurarna på huvudet. Så man mindes låtarna från ena dagen till den andra, trots att man som jag, lyssnar nästan oavbrutet på musik under min vakna tid. Då skulle jag gilla det här mer än vad jag gör nu.