Katastrofala skivomslag – Herr Dryck presenterar gräsliga vinylskivor

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Dansbandsmusiker med tvåhandssvärd, schimpanser som spelar saxofon eller sambaband med groteskt stora axelvaddar? Den mycket underhållande boken “Katastrofala skivomslag” bjuder på kulturskatter man inte ens trodde fanns. Zero har växlat några ord med den hemlighetsfulle samlaren bakom verket, Herr Dryck.

Boken “Katastrofala skivomslag” har sitt ursprung i hemsidan http://katastrofalaomslag.blogspot.se. Kan du berätta lite om bakgrunden?
– Jag hade samlat på hemska skivomslag i många år och samlingen började bli sjukt stor. Så jag startade bloggen för att få någon form av överblick. Sedan ramlade det in en väldig massa läsare, men det var mest en bonus. Nu är uppåt 400 skivor analyserade på bloggen, och jag lägger upp nya ett par gånger i månaden. Mina regler är att det måste vara vinylskivor och att jag måste äga dem själv. Sidan utgår alltså från min personliga samling. Det räcker inte att hitta en kul bild på nätet.

Boken innehåller 58 hysteriska omslag. Var det svårt att välja ut ett begränsat antal?
– Det var supersvårt. Jag hade tidigare valt ut omkring 80 stycken till en utställning som jag gjorde på Stockholms fotomässa, så den grövsta sorteringen var redan gjord. Att välja ut 80 av drygt tusen plattor var svårt, men att sedan plocka bort 25 av höjdarna var faktiskt än värre …

Har du några personliga favoriter bland omslagen?
– Jag älskar dem allihop. Men Palomaz sjätte skiva, Emma, ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Reklamskivan Hiab 070 – En helt ny kran från Hiab-Foco är en annan toppkandidat.

Hur ser det ut hemma hos dig? Har de bisarra skivorna en hedersposition i vardagsrummet eller står de snarare gömda i en garderob?
– I stil med andra maniska samlare har jag det ytterst strukturerat. Alla katastroferna står alfabetiskt ordnade, medan alla andra skivor är ordnade efter genrer och subgenrer. Det blir besvärligt när en platta platsar i en kategori och samtidigt har ett katastrofomslag.

Har du ett stort musikintresse eller är det främst omslagen som fascinerar dig?
– Jag har ett mycket stort musikintresse. Samlingen började i ett skivsamlande för musikens skull. Jag stötte på sjukt fula skivor när jag letade efter bra musik, vilket utvecklades till en egen samling.

Ett klokt engelskt ordspråk lyder “don’t judge a book by its cover”. Finns det skivor med förskräckliga omslag som är angenäma att lyssna på?
– Absolut, det finns många. Många bra plattor inom genrer som disco, italodisco, funk och tidig hiphop är grymt fula. Tycker man om hårdrock tar listan aldrig slut.

Är inte skillnaden mellan “katastrofal” och “kultig” stundtals hårfin? Både Roxy Musics For Your Pleasure och David Bowies Diamond Dogs har ju egentligen ganska gräsliga omslag.
– Jag tycker inte det behöver vara antingen eller. En skiva kan vara en klassiker och ha ett omslag som låg helt rätt i tiden när den släpptes, men samtidigt se katastrofal ut när man betraktar den idag. Hockeyfrillor verkade inte absurda på åttiotalet, men nu skrattar vi åt dem. Om 20 år kommer någon förmodligen att skriva en humorkrönika om Oskar Linnros-frisyren som alla plötsligt skulle ha.

Dansbanden är välrepresenterade i din sammanställning. Vad är det, i stora drag, som gör dansbandskonvolut så roliga?
– Kostymerna och frisyrerna är givna element, precis som logotyperna med sina hemmaritade typsnitt. Men jag tycker att mycket av det roliga kommer av att det skall vara så snällt och beskedligt. Få andra genrer har skivomslag där bandet står och ler stort rakt in i kameran.

Varför har du valt att skriva boken under pseudonym? Fruktar du repressalier från artister som blivit sågade sönder och samman?
– Från början behövde jag bara ett användarnamn för att starta bloggen, sedan har det fått hänga kvar. De flesta artister som har hört av sig är faktiskt väldigt positiva. Men det är ändå skönt att “Herr Dryck” är en anonym figur. Då kan bilderna och texterna tala för sig själva utan att läsaren behöver väga in vem jag är och vad jag har för agenda.

Var hittar du plattorna? På loppmarknader, hos Frälsningsarmén eller i exklusiva specialbutiker?
– Det blir ständiga besök på loppisar. Men det är sällan jag hittar nya katastrofer numera. Jag har redan så många skivor, och ribban för vad som platsar höjs hela tiden. Eller kanske sänks?

Vad händer i framtiden? Kommer du att fortsätta att förgylla folks vardag med din blogg? Vågar vi hoppas på fler böcker?
– Bloggen rullar på. Jag har absolut material för en bok till, men det hänger på tid och efterfrågan om det verkligen blir en. Kanske blir det fler utställningar också? Jag är i alla fall på!

“Katastrofala skivomslag” är utgiven av Kakao Förlag och finns hos de flesta av våra större nätbokhandlar. Tre smakprov från boken:

Loco Mia – Rumba samba mambo

Skåda gruppen Loco Mia. Axelvaddarna är av sådan grov kaliber att en amerikansk fotbollsspelare hade sett tanig ut i jämförelse.

Farbror Blå står och dryper av svett, medan han försöker fläkta sig med en solfjäder som har fastnat i mastodontkavajen. Hans axlar har små horn eller öron längst ut, med säkert en meters vingspann mellan sig. Bredvid honom står Den Röde, en smörcharmig hunk som tycks ha problem med sina armar.

På nedre raden finner vi något som för tankarna till ett sydeuropeiskt bröllop: två personer håller hand under största andakt, överösta av vitt och glitter. Pojken till vänster är en spansk Nick Carter med perfekt blond frisyr, busig ring i örat och en hundvalpsblick rakt in i flickrummen. Men söder om halsen slog det slint. Metervis av silverglittrande tyg och spets utgör axlarna, stora som mikrovågsugnar, och till det bär han vit haklapp. Han ser ut som en väldigt pimpad hockeymålvakt som tagit av sig hjälmen. Hans blivande make rockar maggördel, en massa små tygbollar och gardintofsar hängande från axelpartierna som sticker ut som markiser åt sidorna. Dessa är fästa i maggördeln med små hängslen, och för att sätta spiken i sin egen kista toppade han med en liten glittrig fågel under hakan.

Kort sagt fyra män som hade haft svårt att komma in på krogen; även om vakten accepterat deras klädsel hade de inte kommit in genom dörren.

Hiab 070

Detta är så himla roligt.

En riktig machokille står och poserar med maffig mustasch och het blick, på en skiva med Beethoven-sonater. Det underbara är att varken Beethoven eller lädermannen spelar någon roll, det är KRANEN som är grejen! Skivan heter “070 -en helt ny kran från Hiab-Foco”, en av de mest genomtråkiga titlar jag stött på.

Karln (som ser ut att vara hämtad direkt från The Blue Oyster Bar i Polisskolan) har alltså ingenting med saken att göra, det är inte han som spelar på skivan. Han står iförd någon slags ridklädsel och skinnpaj, med en lång halsduk och ett stort stålben upp i stolgången. Se så ledigt han vilar mot kroken! Det ser så fullkomligt avslappnat ut.

Vi måste vända på den här skivan. Här jämför de Hiab 070 med Beethovens mästerverk. Alla som tycker att kranen och Bettan spelar i samma division av genialitet räcker upp en hand.

Sedan kan vi se detaljer på kranen som ändå syns bättre och större på framsidan, samt två bilder på hur Vidrik styr kranen med säker hand.

Hux Flux – Hej, Hej, Hej

Vad sysslade de med?
 Något riktigt svar finns nog inte att få, men det finns fem logiska förklaringar som känns rätt så troliga.

1. Detta var en tivoliattraktion. Huvudena satt på ett podie några meter från disken där de tävlande radade upp sig, och sedan kunde besökarna vinna nallar, askar med fikon och ett städ i äkta järn genom att kasta sten på de uppstickande huvudena.

2. Det var en tivoliattraktion, men av en annan sort. De fem huvudena var nämligen ganska små, inte mer än en decimeter höga, och utgjorde ett spel som gick ut på att den tävlande skulle dunka ner huvudena med en filtklubba så fort de visade sig.

3. Detta var ett inslag på en av de sista sidorna i en populär veckotidning, där knåp och tävlingar utfärdades. Tävlingen i detta fall var av typen “finn fem fel”, där det gällde att peka ut de fem personer på bilden som gjorde bort sig bortom alla gränser.

4. Detta var ett musikaliskt instrument. De olika figurernas röster skiljde sig åt en aning, och genom att slå med en kraftig käpp på huvudena fick man dem att utstöta gnyenden som kunde forma lustiga melodier.

5. Detta var ett specialerbjudande på en slavauktion. På samma sätt som folk idag inte vill ha bud på enstaka ting när de säljer skräp på annons, så ville slavhandlarna bli av med hela sitt bottenskrap på samma gång. Därför såldes de på detta vis i fempack, med gemensamt halsfängsel. Priset var inte särdeles högt, och vid snabb affär bjöd försäljaren på en gratis dunk grisnäring.