(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Souterrain Transmissions, betyg: 6]
Viktiga komponenter här är repetitiva rytmer och oljud, men också en stämning och atmosfär som byggs upp ur det som skulle kunna vara ruinerna av en sönderbombad stad. Inledande “Half red, half way” är ett utsökt exempel på när grundtanken och slutresultatet gifter sig med varandra i ett långt, destruktivt och lyckligt, postpunkigt äktenskap. Det är det tyvärr inte alla låtar här som lyckas lika bra med den uppgiften och emellanåt tappar jag intresset rätt rejält, men när All The Saints plockar upp en oslipad diamant ur dammet så har den tveklöst sin lyster. Bandets musik och stilistik får mig att tänka på tidiga plattor med The Jesus & Mary Chain, Black Rebel Motorcycle Club och Underneath What, eller varför inte, Velvet Underground och Sonic Youth? Sångaren och gitarristen Matt Lambert visksjunger fram sina texter med ljus, nästan svag röst, och det gör han till skira, psykedeliska melodier, medan övrig musik ger inryck av att världen rasar ner omkring honom. Det hela är rätt fascinerande, både som genomtänkt gitarrmisshandel och de bilder man får i huvudet när man blundar och lyssnar på Intro To Fractions. Synd bara att bandet inte vinnlagt sig mer om ökad variation och starkare låtar på sina ställen. Då hade det här kunnat bli väldigt lyckat. Nu håller det inte hela vägen, men likfullt är de där nämnda diamanterna tillräckligt många och tillräckligt gnistrande för att det ska vara värt att investera i plattan.