Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Parlophone / EMI, betyg: 7]
Om Damon Albarn står för de melodiska refrängerna i Blur representerar gitarristen Graham Coxon oljud, nervös energi, allt det som är obekvämt och skaver. Sällan har det varit tydligare än på Coxons åttonde soloalbum, A+E.
Förkortningen A&E står i Storbritannien för Accident and Emergency, alltså akutmottagningen på ett sjukhus. Det lösa temat för albumet A+E verkar vara en typisk, brittisk utekväll, och då är det väl just på akuten man hamnar till slut. Om kvällen varit lyckad.
Efter de pastorala, akustiska folkrock-skisserna på The Spinning Top (2009) har Coxons pendel nu svängt över åt andra hållet. Med distad sång, spretiga gitarrer, fuzzbas och maskiner som inte är avsedda att låta som något annat än just maskiner, landar A+E någonstans mellan tidiga Devo, brittisk punk och amerikansk slackergrunge. De tio spåren är ilskna, ettriga new wave- och postpunklåtar som skramlar fram som ett tunnelbanetåg drivet på nikotin, tjära och espresso ristretto.
A+E är fylld av uppdämd aggression eller i vart fall överskottsenergi som måste ut någonstans. Här finns inga indie-hits som “Freakin’ Out” eller “Spectacular”. Men om du letar efter ett soundtrack till boxbollspasset på gymmet eller om du ska riva upp asfalt och behöver bli lite lagom förbannad, är A+E idealisk.
