VCMG – Ssss

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Mute / Playground, betyg: 6]

Den senaste gången Vince Clarke och Martin Gore gav ut ett album tillsammans var 1981. Jag talar naturligtvis om Depeche Modes klassiska debutskiva, Speak & Spell.

Även om “Just Can’t Get Enough” är fruktansvärt sönderspelad och albumet innehåller ett par stolpskott (“hey, you’re such a pretty boy … P-R-E-double T-Y”), har Speak & Spell åldrats med värdighet. “New Life”, “Photographic” och “Any Second Now (Voices)” låter fortfarande riktigt fräscha. Visst är plattan en trivial popbagatell i jämförelse med kommande storverk som Black Celebration och Violator, men onekligen en charmig sådan.

Efter Speak & Spell gick Vince och Martin i skilda riktningar. Clarke släppte två fina album med Alison Moyet och en hyfsad singel med Feargal Sharkey innan han slog sig samman med Andy Bell och började massproducera elektronisk discopop. Gore utvecklades i sin tur till en mästerlig låtskrivare, vars fenomenala meritlista knappast behövs redovisas för Zeros initierade läsare.

Nu sitter jag här med Basildonkillarnas första samarbete på drygt trettio år. Det är inte utan en viss vördnad jag betraktar Ssss (som de båda legenderna, av någon lustig anledning, valt att döpa skivan till). Respekten har dock inte så mycket med upphovsmännen att göra, utan mer med skivans potential att förändra musikklimatet till det bättre. Ssss är nämligen ett album som kan krossa mängder med fördomar och bygga viktiga broar.

Låt oss backa bandet till “det glada åttiotalet”, då Speak & Spell släpptes. Det var ett årtionde då varje tonåring med självaktning ägde ett exemplar av Rubiks kub, förbrukade två flaskor hårspray i veckan och läste tidningen OKEJ från pärm till pärm.

OKEJ, som drevs av det tyska marknadsföringsgeniet Hans Hatwig, förstod värdet i att skapa en ” bipolär konflikt” likt det, vid tidpunkten, ständigt närvarande Kalla kriget. Hatwig och hans kollegor målade sålunda upp en svartvit värld, där man var tvungen att ta ställning om man var “synthare” eller “hårdrockare” (jämför Nato vs. Warzawapakten).

All keyboardbaserad musik (Style, Limahl, Baltimora och allt vad de nu hette) sammanklumpades som “synth”. All gitarrbaserad musik (från Gary Moore till Def Leppard) kallades i sin tur “hårdrock”. Men i själva verket hade uppdelningen lite med toner och takter att göra. Grundregeln löd snarare “välvårdade människor med kort hår är synthare” medan “långhåriga människor med slitna jeans är hårdrockare”. Hatwig fyllde tidningen med lika många “synthband” som “hårdrocksband”, uppmanade till kamp mellan lägren och lyckades på detta vis sälja fantasiupplagor på mer en halv miljon exemplar. Förmodligen skrattade han gott varje gång han traskade till banken.

I efterhand betraktat ter det sig märkvärdigt att OKEJ:s korkade, svartvita världsbild fick en sådan genomslagskraft. Man borde rimligen ha varit källkritisk mot en tidning som serverade tolvåringar pinupbilder på Samantha Fox och gjorde reportage där W.A.S.P käkade rått kött iklädda tomteluvor. Men dåtidens ungdomar (inklusive undertecknad) var så svältfödda att vi svalde vilka dumheter som helst med hull och hår.

Med ökade erfarenheter och bättre (musik)historiska kunskaper medföljer en mer nyanserad syn på världen. I dag vet vi att OKEJ:s genredefinitioner var lika oprecisa som intelligensbefriade. Black Sabbath och Bon Jovi hade väldigt lite gemensamt, med möjligt undantag av hårlängden. Visst kan man kanske kalla Kraftwerk, DAF och Depeche Mode för “synthband” om prefixet “synth-” är en förkortning för instrumentet “synthesizer”. Att degradera dessa fantastiska pionjärer till “subkulturella synthband” är emellertid lika obegåvat som att kalla liberalismens fader, John Stuart Mill, för “folkpartist”.

Vad jag nämner ovan är självklarheter för alla vuxna, musikintresserade människor som har lämnat OKEJ-stadiet bakom sig. Likväl finns det små grupperingar i vårt avlånga land som inte riktigt har lyckats smälta tidningens hjärntvätt än. För dessa svartklädda nostalgiker tycks det fortfarande idag, 2012, vara viktigt att “vara synthare”. Då “hårdrockarna” blivit ett utrotningshotat släkte (kanske har de klippt sig och skaffat sig jobb?) har “synthgänget” blivit tvungna att hitta nya fiender för att kunna upprätthålla världsbilden. Av någon märklig anledning har den nya, elektroniska dansmusiken, “technon”, kommit att betraktas med skepsis. Detta är naturligtvis högst paradoxalt, då Kraftwerk redan 1986 myntade begreppet “techno pop”, men på något sätt lyckas de få ekvationen att gå ihop i sina huvuden.

“Hmm, vart leder egentligen den här socialpsykologiska exkursen”, frågar sig den vakne Zero-läsaren som ger fan i tramsiga åttiotalstidningar och hellre vill läsa om VCMG. Jo, det är här som herrar Clarke och Gore kommer in i bilden. När “synthscenens” två stora husgudar släpper en “technoplatta” måste det betraktas som något väldigt positivt. Ssss har, som redan antytts, potential att bygga broar mellan olika läger, vilket onekligen vore en välgärning för Kultursverige. Kanske har skivan rent utav kraft att slå spikar i subkulturella kistor? I så fall förtjänar Vince och Martin, i mitt tycke, varsitt Nobelpris.

En förutsättning för allt detta är naturligtvis att Ssss är bra. Annars kommer den normbrytande produkten att falla platt mellan stolarna.

Är då VCMG något att hänga i granen? Ja, men samtidigt inte riktigt vad jag fantiserat om. Skivan är inget musikaliskt mästerverk, men svänger ganska skönt mellan varven. Inledande “Lowly” låter ungefär som en gammal Tangerine Dream-låt med pålagda technotrummor. Singeln “Spock” har i sin tur ett skönt, suggestivt driv och borde fylla många (öppensinnade) dansgolv i vår. “Single Bleep” visar de båda herrarnas känsla för medryckande melodier, medan “Windup Robot” är en uppvisning i hur komplex och stimulerande instrumental elektropop faktiskt kan vara.

Musikaliskt leder VCMG tankarna till såväl moderna, tyska skivbolag (Kompakt och BPitch Control) som nittiotalistisk “vintage techno” (LFO, Empirion m fl). Det känns inte heller långsökt att gissa att Clarke och Gore har ett par skivor med The Hacker och Cristian Vogel hemma i hyllorna.

Att läromästare, på äldre dagar, börjar inspireras av lärjungarna är inget nytt fenomen. Ingen har väl glömt David Bowies smått desperata jakt på det perfekta soundet under nittiotalet? Det påfrestade stundtals tålamodet att höra mannen som gett oss “Life on Mars”, “Ashes to Ashes” och dussintals andra odödliga låtar göra halvdålig drum ’n’ bass eller kantig grungerock. Ssss låter emellertid aldrig desperat, trendig eller utstuderad, som Bowies sämsta nittiotalsögonblick. Albumet känns snarare som en skapelse av två genuina tekniknördar, som verkligen brunnit för att utforska den minimalistiska dansmusiken.

Ssss är en föredömligt välgjord skiva. Detaljrikedomen är imponerande. Praktiskt taget varenda låt innehåller kluriga loopar och sofistikerade ljud. Inte desto mindre är det en monoton platta, som hade vunnit på större variation. De mest dansgolvsanpassade låtarna, som “Zaat” och “Aftermaths”, tenderar att bli ansträngande hemma i fåtöljen. Även om man måste respektera duons kompromisslöshet, önskar nog många med mig att gubbarna bjudit in en gästvokalist (till exempel en välklädd, gammal polare från Basildon) på ett spår eller två.

Hur står sig då Ssss i jämförelse med Speak & Spell? Ja, hur jämför man egentligen äpplen och apelsiner? Albumen skapades under olika årtionden och med skilda ambitioner. Jag förmodar att det enda vettiga svaret är att båda skivorna har sina för- och nackdelar, men knappast kan bedömas efter samma värdeskala.

Jag ser inte heller riktigt nödvändigheten med att jämföra Speak & Spell och Ssss, när albumen kompletterar varandra. Varför inte lyssna på dem efter varandra, för att sedan fortsätta med en kavalkad av andra geniala, elektroniska artister (Klaus Schulze, Die Krupps, Philip Glass, Modeselektor, Gary Numan, Daft Punk, Air, Wendy Carlos, Soft Cell, Underworld, Skinny Puppy, Brian Eno, Autechre, Yello, Massive Attack, The Orb, Ken Ishii, Nine Inch Nails, Eurythmics, Burial … ja, listan kan göras hur lång som helst.) Jag är helt övertygad om att Vince och Martin hade uppskattat konceptet.

Ssss är ingen milstolpe i den elektroniska musikhistorien. Men likväl är det en gedigen och viktig platta som förtjänar din uppmärksamhet. Kalla kriget är över, OKEJ har gått i graven och nästa gång Vince Clarke och Martin Gore slår sina påsar ihop kommer det kanske att bjudas på jazzballader, countryrock eller hip-hop? För två så kreativa och kunniga musiker finns det inga begränsningar. Jag väntar med spänning och hoppas på det bästa. Fram till dess kommer (valda delar av) VCMG att snurra åtskilliga varv i cd-spelaren.