Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Franky Music / Sound Pollution, betyg: 5]
Franky Lee består av Mathias Färm (Millencolin) på sång, gitarr, bas och piano, Magnus Hägerås (The Peepshows) på gitarr, bas, piano och Fredrik Lindh på percussion, bas, stämsång och trummor. Trion lirar rätt rak rockmusik, gränsande till garagerock och ibland med power pop-melodier i refrängerna. Tretton spår avverkas på lite över fyrtio minuter, så här handlar det inte om några episka eller symfoniska verk direkt. Tvärtom tycks man ha bestämt sig för att hålla det hela så basiskt och krusidullfritt som möjligt. Inget fel i det, men då krävs det något väldigt eget också för att det ska finnas anledning att ta skivan till sig. Där rasar det, som jag ser det. Franky Lee har inget originellt sound och inget egensinnigt framförande att skryta med. Istället låter trion som så många andra band vars namn man aldrig lagt på minnet av den enkla anledningen att de inte har det där extra som gör dem minnesvärda. Några låtar här är riktigt bra, andra är däremot rätt trista, och merparten hamnar mellan dessa ytterligheter. De går att lyssna till, är okay för stunden, men inte mycket mer. Franky Lee ska ha varit en fylleidé från början och ärligt talat borde det nog ha stannat på idénivån bland tomflaskor och urdruckna glas, precis som fyllekörningar bör göra. There Is No Hell Like Other Peoples Happiness lever definitivt inte upp till sin ondskefulla titel.
