Lana Del Rey – Born to Die

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Interscope / Universal, betyg: 7]

För en tid sedan slog en viss Lana Del Rey ner som bomb på hipsterbloggarna. Från musiken till utseendet, ja till och med namnet som förde tankarna till gamla Hollywoodstjärnor som Lana Turner och Dolores Del Rio, var hon nästan för perfekt. När det därefter visade sig att hon tidigare, under sitt riktiga namn Lizzy Grant, givit ut en skiva som sedan drogs in, blev det ett liv och ett kiv på bloggar och i diskussionsfora. Var Lana Del Rey Äkta eller var hon en Produkt som därmed hade Lurat publiken? Hon hade ju faktiskt gjort ett försök att starta en musikkarriär, misslyckats, gått tillbaka till ritbordet och återkommit med ny musik, nytt namn och ny image. Tydligen var hon inte av födsel och ohejdad vana denna film noir-vamp i fyrtiotalsstil à la Rita Hayworth, korsad med Audrey Horne från Twin Peaks, som alla hade trott. Detta var ju oerhört.

Det verkar finnas något slags indietalibanskt äkthetsbegrepp enligt vilket en artists uttryck måste vara en äkta representation av personen själv. Av detta följer med obönhörlig logik att man bara kan tillåtas en chans och ett försök. Det går inte an att prova sig fram genom att skapa och testa olika möjligheter tills man hittar något som fungerar, för då måste man ju med nödvändighet ha gjort sig skyldig till något artificiellt längs vägen.

Men kreativitet handlar väl just om att skapa, inte minst utan kanske rentav först och främst den egna identiteten? Eller tror man att artister bara ramlar ner från skyarna och att musiken plockas från träd? Alla artister, antingen de heter U2, Bob Dylan eller Pet Shop Boys, gör ständiga val och tar beslut om vad de ska göra, hur de ska göra det och faktiskt även hur de ska presentera sig själva för omvärlden. Såväl David Bowie som Kraftwerk trevade sig fram under andra namn, med annan musik och med andra utseenden än vi idag förknippar dem med, innan de träffade mitt i prick och fann det uttryck som de skulle komma att bli kända för.

Efter så mycket hype är det lätt att själva skivan blir en antiklimax. Lyckligtvis är Born to Die ett alldeles utmärkt album, kanske lite nedtyngt under vikten av sina egna pretentioner. Texterna och musiken är, som väntat, högkoncentrerad, melodramatisk Twin Peaks-americana. Ovanpå stråkar, twang-gitarr och hiphop-beats, för att inte säga triphop, sjunger Del Rey omväxlande i ett djupare, mognare register och i en ljusare, yngre, mer naiv röst. Anslaget är minst sagt anspråksfullt och jag hinner lyssna mig mätt på både Del Reys manierade sång och den filmiska, fullmatade ljudbilden långt före spår femton. Men det som gör att Lana Del Rey ändå kommer att hålla bättre än många andra hype-namn är att musiken har sin grund i klassiskt låtskrivande och totalt genomarbetade arrangemang där inget lämnas åt slumpen.