David Josephson – Farväl Tristesse

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Viskningar och Vrål / Plugged Music AB, betyg: 5]

Resultatet är lite gammaldags högtravande när David Josephson fullängdsdebuterar med Farväl Tristesse. Texterna är fördelaktigt skrivna och framförda på svenska, men kanske aningen för personliga och ibland ansträngt poetiska för att jag ska känna mig berörd av dem. Å andra sidan har det här landet gott om så mycket sämre textförfattare som tjänar storkovan på sitt skräp hela tiden. I jämförelse med dem är David Josephsons texter utmärkta. Musiken som förstärker lyriken är lugn och melodisk med sina akustiska gitarrer och sorgsna fioler.

Musiken känns sprungen ur både den svenska folk- och vistraditionen, men hela tiden omsluten av det helgarderande poptäcke som så få artister vågar ta av sig nu för tiden. Josephson själv sjunger snyggt och tydligt, nästan lätt sakralt ibland, och delvis är det nog sången som ger den här plattan sin något gammalmodiga atmosfär. Det blir nästan för prydligt och tillrättalagt, för fint och väloljat. Som när fult välklädda kristna artister med välkammade frisyrer ska brista ut i skönsång för att tillfredsställa släkten och kyrkoförsamlingen. Ingenting får gå fel och ingenting får kännas för mycket. David Josephson kunde gott släppa fram Cornelis-vilden inom sig, Thåström-rebellen eller vem det nu är han har inom sig. Lite skit rensar magen, som man säger och i det här fallet längtar jag efter denna skit. Hade skivans välpolerade yttre fått krascha och rasa ibland hade Farväl Tristesse engagerat mera.