Bensh – Clues

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Odd One In / Sound Pollution, betyg: 6]

Det spretar och stretar åt lite olika håll om Benshs tretton poplåtar, men framförallt förpassas jag till de yttre regionerna av 80-talets många new wave-band som hade tydlig popinriktning. Jag syftar inte på Blondie, Talking Heads och andra som lyckades och blev skitkända, utan de många band och artister som gjorde småtrevlig musik, men som aldrig slog igenom på allvar. De som hade en eller ett par mindre singelhits som bäst och som en del fortfarande minns, även om bandet är bortglömt för länge sedan. Det här är ungefär samma sak: lätt fånget, lätt förgånget, kryddat med några delar lo-fi, lite syntigt ibland, trevliga melodier och förmodligen en del lyssnande på Beck genom åren. Med andra ord: lättviktigt och trallvänligt, men trevligt för stunden. De allra bästa spåren, såsom närmast instrumentala Nintendolåten “Juice!”, knasterpopiga “Doubt”, “Sweet Repeater” och glättiga “How Come Nao” är klart charmiga och bra, och inga spår är direkt värdelösa. Däremot saknar österrikaren en personlighet som identifierar honom genom låtarnas olika krumbukter och infall. Resultatet blir att Clues nästan framstår som en samlingsplatta med några olika artister som gör några låtar var. Nå, det brister inte i variation i alla fall, men det krävs mer än så här för att jag ska tippa Bensh några världsomvälvande framgångar. Å andra sidan är jag ingen jävla Idol-jury, så det kan hända att jag har fel och att Bensh toppar varenda lista innan årets slut. Men jag skulle inte tro det.