Wednesday , June 12 2024

Erasure – Vince Clarke – från analog synthpop till discodoftande dansmusik

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

När debutskivan Wonderland släpptes 1986 var förvisso Vince Clarke redan känd, men ingen visste ännu hur pass stort avtryck Erasure skulle komma att göra i pophistorien. Duons nysläppta fjortonde album Tomorrow’s World har tagits emot med blandade känslor av såväl press som fans. Alltifrån traditionalisternas totalsågning av de autotunade eurodancerytmerna till modernisternas omfamning av desamma. Klart är att albumet avviker ifrån det typiska Erasuresoundet, något som kan härledas samarbetet med producenten Frankmusik. Zero fick en pratstund med syntpionjären Vince Clarke, om såväl gårdagens som morgondagens värld.

Erasure är mitt uppe i en hektisk turné runt hela USA när jag pratar med Vince Clarke. Dessförinnan har de spelat i bland annat Storbritannien, Tyskland, Danmark och Sydamerika. Närmare Stockholm än Hultsfredsfestivalen kom de däremot aldrig. Det är helt enkelt för dyrt att spela i Sverige, publiken är inte lika stor som förr, förklarar han.

– Vi hade inte varit ute och turnerat på fyra år, så vi var så klart lite oroliga över om publiken skulle komma, men de har varit fantastiska! Särskilt i Syd- och Centralamerika. Vi hade inte varit där sedan 1997 tror jag, så vi var förbluffade över att så många dök upp. Det har varit riktigt bra!

Soundet på Tomorrow’s World beskrivs av duon själva som fräschare och mer uppdaterat, men samtidigt baserat på starka låtar och mycket syntar i sann Erasureanda. Medan belackarna hävdar att duon sålt sin själ menar andra att Erasure lyckats ta sin melankoliskt trallvänliga synthpop in i 2010-talet med stil. En av de mest påtagliga skillnaderna gäller en autotunad Andy Bell.

– Frank använde autotune på vissa spår, men det är mer som en rösteffekt – inte för att Andy inte kan sjunga rent, ha ha. Varje gång man gör en ny skiva vill man att den ska låta annorlunda än de tidigare, och det är alltid bra att experimentera tycker jag. Vi har använt en ny producent, Frankmusik (Vincent Frank) och hans sound är väldigt annorlunda jämfört med vårt. Det är fortfarande elektroniskt, men det är ett mycket “större” sound. För mig var det väldigt intressant att arbeta med honom, och jag lät honom i princip göra allt han ville. Vi hade skrivit alla låtar innan och sedan presenterade vi dem för Frank, samlades i studion och började spela in. Det är en rätt dansorienterad skiva. Vi har skrivit låtarna på samma sätt som vanligt, men produktionssoundet är väldigt annorlunda. Tidigare Erasurealbum är överlag ganska minimala och Frank har mer en “wall of sound”, så jag tror att många blir förvånade över det.

Albumet Nightbird från 2005 är det enda albumet helt utan inblandning av någon extern producent. Soundet är också lite annorlunda, lite mörkare.

Hur kommer det sig att ni helst samarbetar med en producent?

– Jag har en studio i Amerika med alla mina syntar. Men ibland behöver man bara någon annans input, särskilt som Andy och jag tenderar att aldrig avsluta ett album. Vi behöver någon som säger åt oss när det är dags att sluta. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att samarbeta med någon annan. I takt med att jag blivit äldre har jag börjat tycka mer om samarbeten än jag någonsin gjorde när jag var yngre.

Har du någon favoritproducent att samarbeta med?

– Svårt, jag känner ju alla jag arbetat med väldigt väl. Men jag tror att jag i så fall skulle säga Flood, som producerade de två första skivorna. Han är ju min polare.

Finns det något Erasurealbum som du är särskilt nöjd med?

– Utöver det nya, givetvis, skulle det troligen bli Chorus. Med Chorus satte vi upp särskilda regler. Vi använde väldigt gammal teknologi, vilket jag tycker är väldigt intressant, och den skivan känns mer elektronisk för mig än andra. Och eftersom jag älskar ljudet av syntar så … Så ja, det är mitt favoritalbum.

2004 gick du slutligen över från analoga till digitala syntar när du flyttade till Maine i USA. Hur ser du på digitalt respektive analogt ljud idag?

– Orsaken till att jag gick över till digital utrustning var att jag inte kunde flytta min studio. Det tvingade mig att faktiskt sätta mig ner och lära mig den nya teknologin, för jag hade inte tillräckligt med utrymme i studion. När jag efter ett par år slutligen lyckades bygga upp min studio igen så blev jag återigen kär i min analoga utrustning! Det är helt otroligt vad man kan göra med digital teknologi, men det är mycket mer taktilt med analoga syntar. Man använder två händer, inte bara en datormus. Och de flesta syntar har inte heller något minne, så när du gör ett ljud kan du aldrig återskapa det; varje gång du använder den synten gör du något helt nytt, och det älskar jag med analoga syntar.

Framväxten av den elektroniska new wave-scenen i början av åttiotalet var starkt förknippad med den tekniska utvecklingen, i synnerhet Roland MC-8 MicroComposer, den första mikroprocessorbaserade digitala sequencern. MC-8:an hyllades av bland annat den legendariske discoproducenten Giorgio Moroder, och användes i en rad klassiska verk, som Kraftwerks Man Machine, Human Leagues Dare (i Martin Rushents produktion), samt av Tangerine Dream, Chris & Cosey med flera. Medan MC-8:an producerades i blott 200 exemplar vid sin lansering 1977 blev efterföljaren, MC-4, efter hand betydligt mer spridd. Vince Clarke var en av de tidigaste användarna. Är han fortfarande ett fan av denna klassiker?

– Jag var det förut! Det var den ursprungliga sequencer som jag använde för Yazoo, och även för ljudbilden på Chorus. Men på Chorus använde vi egentligen en modernare sequencer, och sedan omvandlade jag det till MC4-information. Tidsaspekterna hos moderna sequencers fungerade inte så bra på den tiden, så det blev mer precist att använda en gammaldags sequencer.

Jag läste dessutom att du var en av de första artister, åtminstone i England, som köpte en Fairlight-synt. Har du kvar den?

– Nej, det har jag faktiskt inte. Vi använde den på båda Yazooalbumen, och så gjorde vi en turné med Yazoo i Storbritannien där jag använde den. Det var före Akai S900 och dylika samplers, och Fairlight var egentligen den första riktiga samplern. Den var verkligt ny och innovativ. Men min studio i London blev tyvärr översvämmad, och min Fairlight dränktes i vattenmassorna. Sedan köpte någon kille den och har tillbringat de senaste fyra åren med att restaurera den. Jag känner honom inte men jag har sett det på hans webbsida, det är otroligt. Han har fört dagbok över allt han var tvungen att göra och har verkligen lagt ner mycket arbete och engagemang! Av bilderna att döma ser den helt otrolig ut.

Det har florerat ett rykte under lång tid om att Daniel Miller (grundare och skivbolagsboss på Mute) skulle ha givit dig sin syntsamling som tack för allt du gjort för Mute, ligger det någon sanning i det?

– Ha ha ha! Nej, det är inte sant. Jag har frågat honom ett par gånger, men han har aldrig gått med på det, skrattar Vince.

Har du någonsin känt att du har hållit på med Erasure så länge att det är dags att sluta?

– Nej. Jag gillar ju verkligen Andy, han är min kompis! Vi är dessutom så pass privilegierade att vi kan försörja oss på att arbeta med något konstnärligt. Nej, jag kan inte föreställa mig att göra något annat! Varje gång Andy och jag avslutar en skiva känner vi att vi har åstadkommit något, och det finns ingen bättre känsla. Jag kan inte se att vi någonsin inte skulle vara tillsammans.

Finns det någon särskild höjdpunkt i er långa Erasurekarriär som sticker ut lite extra?

– Det finns så många … Men en av våra Eurekastunder var när jag och Andy arbetade på det andra Erasurealbumet (The Circus), och vi började skriva “Sometimes”. Andy höll på att experimentera med bakgrundssången och kom på den här “la la la la”-melodin. Vi sa båda två omedelbart: “Det där är en hit!” En annan gång är när vi spelade i Prag för första gången. Det var precis före den kommunistiska regeringens fall (1989), så ingen från väst hade spelat där på runt 25 år. Vi var det första bandet som kom in i landet. Vi spelade på en rätt stor lokal, det var ett regeringskontrollerat ställe, och vi gick ut på scen. I publiken var det säkert 1 000 personer med bergsprängare som de höll upp för att spela in hela den en och en halv timme långa konserten, för de kunde inte köpa skivorna. De stod där med de här oerhört tunga bandspelarna uppe vid huvudet; det var en fantastisk upplevelse!

När ni släppte “Who Needs Love Like That” 1985, kände ni på er att ni skulle bli så stora?

– Nej, det kan jag väl inte säga. Och den första skivan, Wonderland, gick ju inte så bra och spelades inte alls på radion. Men istället för att ge upp bestämde vi oss för att börja spela live. Vi började turnera hysteriskt och spelade på hundratals små klubbar och ställen över hela Storbritannien, och även Europa och Skandinavien. Över åren har vi lyckats bygga upp en väldigt bra “fanbas”, och jag tror att det har betytt väldigt mycket. Det är därför folk fortfarande lyssnar på vår musik.

I alla dina olika band och musikprojekt har du haft rollen som musikskapare men aldrig som frontfigur. Har du aldrig velat inta huvudrollen på scen?

– Jo, i ungefär 5 sekunder. Sen började jag sjunga och insåg att jag hade en fruktansvärd röst, och gav omedelbart upp den idén. Jag såg mig aldrig om, ha ha.

Du spelade gitarr från början, vad fick dig att börja spela synt?

– Det var när jag hörde Orchestral Manoeuvres In The Darks debutsingel “Electricity”, med b-sidan “Almost”, första gången (1979). Det var också första gången som jag hörde syntar användas på ett så emotionellt sätt. Jag var helt förbluffad. Sedan började jag lyssna på Fad Gadget och en rad andra elektroniska band, och jag tyckte att det var så oerhört spännande! Det var ett sound som jag aldrig tidigare hade hört, och det handlade inte bara om omgjorda femtiotalslåtar eller rocklåtar utan om något helt nytt. Så jag kände mig verkligen upprymd och bestämde mig där och då för att synt är det instrument jag vill lära mig.

I någon mening låg väl också syntspelandet mer i linje med punkens idé, i att det var mer av en Do-It-Yourself-känsla?

– Det var det. Samtidigt var ju punken i mitten av sjuttiotalet bara ett annat slags rock 'n' roll; man ser det tydligt i efterhand. Jag älskar en del punkmusik, missförstå mig rätt, men på det stora hela var det inte något nytt. Syntar var något helt annat.

Ett signum för Erasure har under alla år varit de påkostade och extravaganta konserterna, med The Tank, The Swan And The Balloon 1992 som ett lysande exempel framför andra. Det är dock något som de senaste konserterna som åtminstone undertecknad sett inte uppvisat i samma utsträckning. Är den tiden förbi?

– Tja, när allt kommer till kritan så handlar det om ekonomi. The Tank, The Swan And The Balloon var en väldigt framgångsrik show som sålde väldigt många biljetter, vilket tillät oss att göra den på det sättet. Den show vi turnerar med just nu är rätt extravagant, men den kommer aldrig att bli så pass extravagant som den turnén. Idén med The Tank, The Swan And The Balloon var att göra en installation, det vill säga att istället för att göra en konsert i varje stad skulle vi stanna i större städer och kanske göra en vecka med olika konserter. Det var lite löst baserat på ett slags West End-musikal. Självklart hade vi en hel mängd designer, koreografer och dansare med oss också, så konceptet utvecklade sig nästan av sig självt. Eller det fanns egentligen inget övergripande koncept; det handlade mer om att göra en så underhållande show som möjligt!

Så den något lägre ambitionsnivån på vissa konserter är alltså inte ett utslag av att ni tröttnat på allt arbete?

– Oh no, oh no, jag älskar att klä upp mig!

Du och Andy har lite olika inriktning rent musikaliskt. Bråkar ni någon gång om vilken väg ni ska ta?

– Nej, vi har aldrig bråkat under 25 år. Självklart har vi lite olika musiksmak, men inte när det kommer till vår egen musik. Jag tror att anledningen till att vi kommer så bra överens är att om någon av oss lägger fram en idé och den andra personen inte gillar idén, eller inte står till hundra procent bakom den, så släpper vi idén och går vidare. För det finns alltid en annan låt, eller en annan ide; ingen går i försvarsposition.

Det låter ju fantastiskt. Det är inte många band som kan klara av det.

– Jag älskar ju musik, så det handlar inte om det, men musik är inte allt. Det är inte värt att bråka om, skrattar Vince.

Både Vince Clarke och Andy Bell är stora fans av sociala medier och vana användare av såväl Twitter som Facebook och andra digitala kanaler, trots det hektiska schemat. “Det finns alltid tid. Man sitter och väntar i något omklädningsrum, eller i turnébussen”, förklarar Vince. Men förändrar det här sättet på viket man kommunicerar med fansen?

– Anledningen till att jag använder Twitter är att jag tycker att det är kul! Jag gör det inte för att vinna över fler fans eller så, utan jag tycker bara att det är underhållande. Jag kan till exempel tillbringa en hel dag med att komma på något roligt att säga på Twitter, något som jag tycker är riktigt smart. Inom fem sekunder kommer någon att svara på det och säga något ännu roligare. Det är helt enkelt ett sätt att få kontakt med folk som har samma slags humor som jag. Det får mig att skratta och håller mig stimulerad!

Du har gjort musik i över trettio år nu. Har något förändrats i sättet du ser på musik jämfört med när du var yngre?

– Jag tror att den största skillnaden är att jag, som jag var inne på tidigare, är mycket mer öppen för att samarbeta med andra. När jag var ung och började göra musik trodde jag att jag visste allt. Nu är jag 51, och inser att jag inte vet något alls. För mig har det varit en hälsosam förändring, och jag tror att det kommer att fortsätta så.

Finns det något drömprojekt kvar att förverkliga?

– Inte egentligen. Det handlar mer om att skriva “nästa bästa låt”, vilket jag inte har gjort än. Du vet, vi har fortfarande inte gjort vår bästa låt! Det är vår dröm, avslutar Vince Clarke.

Om Webbmaster

Kolla även

Whole – “Valson”

Nu över till en intressant duo.  Whole består av Thomas Schernikau från Depeche Mode-hyllningsbandet Forced …