VNV Nation – Automatic

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Inga Karlsson)

[album, Anachron, betyg: 6]

VNV Nation har blivit så populära att de till och med hamnat “i allmänna öron”. Ronan Harris och Mark Jackson har åratal av flitigt skapande bakom sig och albumet Automatic är det åttonde i ordningen sedan bandets start.

Jag känner definitivt igen VNV på den här skivan. Inga stora omställningar har skett vad gäller soundets helhetsintryck. Man dras fortfarande in i de självklara ackordövergångarna och de utdragna, lättsmälta melodierna som ansade ger anständighet åt bandets futurepop.

Här finns inga cirkuskonster att underhållas av. Nej, Gud förbjude att Ronan skulle köra av den finasfalterade Autobahn han åker på och hamna i något mystiskt experimenterande. Och visst har det lönat sig att sejfa. Nu kan VNV spelas inte bara av subkulturanhängare utan även av backslick-konsulter på Accenture och kommersiella radiostationer. Det är inget snack om att Automatic är en vacker, välljudande cd. Men det skulle inte skada med lite subtilt experimenterande i låtarna. Det blir en för förutsägbar ordentlighet på Automatic. Det saknas lite nerv. En skiva man avnjuter men knappast baxnar av i orgasm.

Det finns även lite mindre av det som jag uppfattar som VNV:s karakteristika, basslingan som liknar en ambulans i upptempo, som huserar i låtarna “Space and Time” och “Gratitude” och kanske även på andra ställen. De bästa låtarna är “Resolution” och “Control”, där den sistnämnda är den enda “hårdare” låten på Automatic. Refrängen i balladen “Nove” är absolut jättevacker. Glöm inte heller skivomslaget, som får full pott av mitt grafiska sinne. Med sina gräddvita och svarta toner i total artdeco-stil är det det snyggaste omslag jag sett på länge.