Annis Brander – Glass People In The Woods

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Lonely Road Records / Border Music, betyg: 6]

Att en av skivans gladaste låtar – “More than ice cream” – släpptes som första singel är inte överraskande. Det är en sprudlande lycklig, catchy låt som sätter sig vid första lyssningen. Risken med Glass People In The Woods är bara att singelköparna riskerat att bli besvikna på resten av albumet. Merparten av de övriga spåren är nämligen inte alls särskilt glada eller uppåt. Snarare tvärtom. Det är mycket sorg, vemod och till och med död över Annis Branders nya låtar. Det betyder inte att de är sämre än singeln, eller dåliga på annat vis. Tvärtom känns de väldigt äkta och ärliga. Men man bör vara beredd på att det inte är någon partyplatta man köper. Man bör också vara beredd på att detta inte är någon ren bluegrassplatta, även om liknande inslag finns. Än mindre är det ren folkcountry, trots att Brander växte upp på en självförsörjande gård i Västergötland med kor, får, höns, grisar och en familj som förutom föräldrarna bestod av fem brorsor. Hur country är inte det, liksom? Många av låtarna ligger dock så pass nära dessa amerikanska genres att jag ändå tror att Branders cd kan gå hem hos den publik som har mer vidgade vyer. De renläriga “traditionstalibanerna” lär däremot rynka på näsan åt musiken, eller mer troligt, inte ens bry sig. Skivans sound – albumet är inspelat, mixat och producerat av Henrik Åström som på förra cd:n – känns nästan akustiskt, utan att vara det. Branders röst är behaglig och låtarna har ofta ett mjukt gung som jag gillar. Tyvärr är inte alla låtar lika bra som “Oh foolish me”, “Grace” och “Oh darling”, men å andra sidan är de aldrig heller värdelösa.