Killl – Killl

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Fysisk Format, betyg: 2]

Inspelad på femton olika platser, fullsmockad av extremt snabba klipp och mängdvis med bildeffekter, ur både fågel- och grodperspektiv på det norska bandet vars främsta uppgift tycks vara att forcera ljudvallen, är detta en både jobbig och tämligen tråkig upplevelse att ta del av. Och detta oavsett om man väljer att se dvd:n eller lyssna till skivan. Jag har alltid gillat hård musik, men jag har aldrig sett hårdheten som en självuppfyllande profetia, men det verkar de musiker göra som ägnar sig åt obeveklig noise. Jag misstänker att det är dit man får räkna Killl (ja, de stavar med tre “l” av någon anledning). Om noise är en form av metal – vilket man kanske kan anse – så är det definitivt den mest extrema formen under paraplybegreppet vi har idag. Black- och döds är rena rama tuggummipopen i jämförelse. Men det betyder inte att jag måste gilla vad jag hör. Och det gör jag inte heller. Musiken känns sökt och matematisk, den lilla “sång” som förekommer består av – tror jag – ordlösa vrål. Jag kan i alla fall inte uppfatta några ord. Melodier är knappast något man prioriterar och här finns ingenting jag upplever som sväng. Så vad ska man ha en platta som Killl till? Ingen aning. Kanske för att chockera kompisarna med, och visa dem att sådant här faktiskt existerar? Skrämma föräldrarna med? Personligen vet jag bara att det Killl gör lämnar mig helt och hållet likgiltig och uttråkad. Om någon annan är av en annan åsikt, så fine, men jag kan inte hitta någon vettig anledning att lyssna igenom den här skivan igen.