Le Kid – Oh Alright

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Roxy Recordings / NFM, betyg: 3]

Lättnynnat, glättigt, glatt och innehållslöst som skivtiteln. I pressutskicket står det att “Le Kid är kända för sina vackra videor och färgstarka kläder och scenframträdanden”. Musiken nämns inte, och jag förstår det. Vad finns att säga om tuggummilätt electropop vars enda ambition är att hamna högt på topplistor och sälja en massa cd? Inte så mycket. Mer än hälften av bandmedlemmarna är producenter och låtskrivare till andra intetsägande artister. Nu kan ju även extremt kommersiellt framgångsrika band vara bra, men Le Kid gör skäl för sitt bandnamn i lite för stor utsträckning för att tilltala mig. Men hade mina barn varit yngre hade de kanske fallit för Oh Alright. I dagsläget däremot går min femtonåriga dotter förbi, kastar en nedlåtande blick, säger “vad fan är det du lyssnar på?” och så skakar hon på huvudet och stänger dörren. Publiken den här musiken riktar sig till är nog yngre än vad jag först trott. Eller bara andefattig. Jag vet inte. Jag vet bara att hits som “Mercy mercy”, “We should go home together”, “Oh my God” och “America” är som sockervadd. Den smakar okay för stunden, men snart är vadden borta och man står där med en tom pappersstrut och är kladdig om händerna av sockret. Faktum är att jag såg Le Kid på melodifestivalen när de var med, men jag minns inte vilken låt de framförde. Men kanske är det som med reklam, när den funkar som bäst ska man ju inte komma ihåg att man sett den, bara känna igen varan när den dyker upp i affären.