(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, V2 / Playground, betyg: 8]
En red snapper är en orangeröd, mycket god fisk som jag ätit på Maldiverna. Red Snapper är också ett brittiskt jazzinfluerat experimentellt fusionband av hypermodernt snitt, vars basgångar ligger och riktigt vibrerar i högtalarmembranen medan de dansanta rytmerna pumpar ihärdigt och blåsinstrumenten ylar som varulvar mot månen. Key är Red Snappers sjunde platta. Bandet har existerat sedan 1994 och jobbat ihop med artister som Björk, The Prodigy, Garbage och The Fugees. Jag måste erkänna att jag totalt missat kvartetten under hela dess långa existens. Någonting som är förändrat nu och som även du kan råda bot på, om du sitter i samma båt och ror med okunnighetens åror. Först på fjärde låten “Jack” dyker gästande Gavin Clarke upp och börjar sjunga. Han lånar ut sin röst även till “Architectronic”. På “Biffa Bacon” och “Loveboat” sjunger Eliza Carthy istället. Innan och därefter är samtliga låtar instrumentala. Själva bandet består av Rich Thair, Ali Friend, David Ayers och Tom Challenger. Det är Friend som står för den bombastiska dubbelbasen och Challenger som hanterar saxofonen, klarinetten och melodikan. Fjorton låtar har man laddat fullängdaren med. Visst kan det kännas mastigt, speciellt om man inte är van vid musik av det här slaget, men samtidigt: Red Snapper har sköna kompositioner och har du en gång kastat dig ut i oceanen har du nog inget emot att simma mot djupet heller. Nyckeln till musiken är i din hand.