Suede – Nyutgåvor, Hultsfred, psykoser och … steppdans

 För att fira det återförenade Suedes spelning på Hultsfred har Zero gjort en lång intervju med basisten Mat Osman och sammanställt den ultimata guiden till de remastrade boxutgåvorna av gruppens samlade produktion.

Suede (1993)
Zeros betyg: 8

För nybörjaren: “Animal Nitrate”, “Metal Mickey” och “So Young”.
För diggaren: Förstasingeln “The Drowners”.
För nörden: Den tidiga demon “Just a Girl” med Justine Frischmann, som senare startade Elastica.
Bästa b-sidan: “My Insatiable One”, som Morrissey gjorde en livecover på så fort den kom ut.
Bästa referensen till fossila drivmedel: Den outgivna, instrumentala “Diesel” vinner med en noslängd framför den mer subtilt inlindade anspelningen “locked in a car somewhere with exhaust in her hair” från “She’s Not Dead”.
Dvd: Videorna till singlarna, Suedes framträdande på The Brit Awards, en tidig konsert från The Leadmill i Sheffield, den klassiska livevideon Love and Poison från Brixton Academy samt en nygjord intervju med Brett Anderson och Bernard Butler.

Det musikaliska landskapet i England före britpop, åtminstone om man begränsar sig till den kritvita indiepop som NME och Melody Maker skrev om, var lika fragmenterat som en karta över anglosaxiska kungadömen och ungefär lika behagligt att vistas i. En engelsk musikfestival år 1991 var på ett alltför bokstavligt sätt som att förflyttas till en bymarknad i Wessex någon gång före Vilhelm Erövraren. Musiken var om möjligt lika otjänlig som maten och det fanns gycklare med bjällror på fötterna och märkliga blåsinstrument i högsta hugg både på scenen och i publiken.

När Suede dök upp på scenen med debutsingeln “The Drowners” (1992) för att göra rent hus med genrer som crusty, grebo, shoegaze och gasmasktechno gjorde Blur fortfarande baggy-pop (men hade ändå, märkligt nog, blivit tonårsidoler i Smash Hits), Pulp var okända och Oasis var bara en ondskefull glimt under ett grovt ögonbryn i Manchester. Redan före singeldebuten hyllades Suede som brittisk indies frälsare och The Smiths arvtagare, tack vare ett enkelt men effektivt recept som gick ut på att våga titta upp under luggen och förlita sig mer på låtskrivande än effektpedaler. Brett Anderson hade uppfunnit en provokativ personlighet som var en sorts korsning mellan en rent boy i East End, fotografen i Antonionis pretentiösa Swinging London-film Blow-Up och den sysslolöse yngre sonen till någon earl.

Men precis som The Smiths var de inte mogna att göra sig själva rättvisa redan på sin första fullängdare. Under ledning av Ed Buller fäste Suede sin väl inrepeterade liverepertoar på magnetband utan att tänka alltför mycket på produktion eller hur man utnyttjar en inspelningsstudio till fullo. Låtar som “Pantomime Horse” och “The Next Life” låter även i remastrad version lite plattare än de skulle behöva göra. Å andra sidan räcker det med att räkna upp “So Young”, “Animal Nitrate”, “The Drowners”, “Moving” och “Metal Mickey” för att Suedes första album ska inta sin självklara plats som en av de klassiska debutskivorna inom engelsk gitarrpop.

– För mig kändes den brittiska indiemusiken vid den här tiden precis så grå och trist som du beskriver den, instämmer Suedes basist Mat Osman på telefon från London. Folk trodde att vi bara dök upp ur ingenstans, men vi hade spelat runt London i tre eller fyra år, inför ingen publik alls, och hela tiden känt oss totalt utanför. Den typ av musik som vi älskade – The Smiths, Prince, Kate Bush och Pet Shop Boys – var helt ute, och jag minns att jag frågade mig om vi var heltokiga. Hade världen förändrats så mycket att det vi gjorde var så fel? Lyckligtvis visade det sig att det fanns fler som ville ha samma musik som vi, och vi började bygga upp en publik som följde oss troget. Ofta när man startar ett band är det just detta man är ute efter: att göra de skivor som man vill höra men inte får, som inte spelas i radio och inte finns i skivaffärerna.

Vad var det som ni gjorde annorlunda jämfört med dåtida indieband som Chapterhouse eller Carter the Unstoppable Sex Machine?
– I första hand var det låtskrivandet. Vi hade lagt oerhört mycket tid på att verkligen lära oss hantverket. En av fördelarna med att folk i tre års tid struntar fullständigt i att man finns, är att man får ur sig de där första skitlåtarna och lär sig skriva bättre. Vi försökte skriva om våra egna liv och människor vi såg omkring oss. Mycket av det som andra gjorde vid den här tiden, som till exempel shoegazing, verkade vara skrivet på något slags metaspråk eller i en speciell rock-kod som bara vissa invigda kunde förstå. Texterna refererade till andra texter, inte till verkligheten. De handlade absolut inte om mitt liv. Även de grupper som talade mer om vardagslivet, till exempel britpopbanden, saknade den känsla för romantik och teater som vi strävade efter. Våra låtar handlade inte bara om enrummare och chip shops, utan om att komma från den bakgrunden och fly från den, att leva sitt liv som om det vore en film, allt det där. Vardagslivets romantik.

I intervjun på en av dvd:erna nämner Brett och Bernard att du fick en psykos på turné en gång och fick åka till sjukhus. Minns du själv vad som hände?
– Om jag ska vara helt ärlig har jag inte tittat på dvd:erna än … Vid den tiden kan det ha varit när som helst.

De berättar att ni hade festat för mycket och att du plötsligt fick något slags anfall och sade: “Grabbar, jag mår inte bra. Jag måste till sjukhus.”
– Visst ja, det var en gång när vi hade suttit uppe hela natten med en av Bretts kompisar. Men så är det: vi var unga, ute på turné och hade för första gången pengar att roa oss för. Jag tror inte att någon av oss var i sin bästa form på den turnén. Det blev alldeles för mycket droger och sprit.

Och sedan säger Brett och Bernard: “Vi borde kanske inte skratta åt det här …”
– Hahahaha!

Dog Man Star (1994)
Zeros betyg: 9

För nybörjaren: “We Are the Pigs” och “The Wild Ones”.
För diggaren: Oklippta versioner av “The Wild Ones” och “The Asphalt World” (här elva minuter lång) samt en “orkesterversion” av “Still Life” för den som mot förmodan tycker att den storslagna, stråkindränkta albumversionen var alltför naken och avskalad.
För nörden: Brian Enos mix av “Introducing the Band” och en franskspråkig version av “The Power”.
Bästa b-sidan: Den komiskt överdrivna ligistskildringen “Killing of a Flash Boy” och den smäktande “This World Needs a Father” i 6/8-takt.
Mat Osmans favorit-b-sida alla kategorier: “’My Dark Star’. Jag vet inte vad det är med den låten. När det gäller ens egna inspelningar vet man oftast vad det är som skapar magin: antingen är det en klurig text eller något med hur melodin fungerar mot ackordbytena eller vad det nu kan vara. Men med ’My Dark Star’ fattar jag inte varför den är så bra. Musiken är väldigt enkel, den spelades in väldigt snabbt och texten är bara impressionistisk och märklig. För mig är den nästan som att lyssna på en annan grupp.”
Bästa referensen till fossila drivmedel: “With dreams of gasoline drying our eyes” från “Daddy’s Speeding”.
Dvd: Videon till singeln “Stay Together”, Derek Jarmans kortfilmer som projicerades bakom bandet under Dog Man Star-turnén, en konsert från Casino de Paris, en akustisk minispelning på varuhuset Fnac i Paris samt en nygjord intervju med Brett Anderson och Bernard Butler.

Redan på sitt andra album kände sig Suede mogna att ge sig på ett progrock-epos av en typ som de flesta andra grupper skulle vänta med till långt senare i karriären, en svulstig rockopera som skulle ha fått Freddie Mercury själv att sätta i halsen. Dog Man Star kändes för lyssnaren som att kliva in i ett övergivet kråkslott, dra igen den gistna dörren efter sig och omedelbart gå vilse i de dammiga tornrummen med fladdermössen flaxande kring öronen.

Här tog gruppen skadan igen från den underproducerade debuten och stoppade in stråkar, trumpeter och taktbyten varhelst de kom åt. Albumet är uppbyggt som en mini-musikal, eller inte så “mini” förresten, med den bisarra, mässande, raga-inspirerade “Introducing the Band” som ouvertyr. Vill man vara pretentiös, och om Suede själva ville något alls så var det väl just det, kan man betrakta Dog Man Star som en maktkamp mellan Anderson och Butler. Musiken pendlar mellan två poler. Grunden är tung glamrock med distade gitarrer och tjutande feedback, som på singeln “New Generation” och albumets hörnsten, den nio minuter långa gitarrorgien “The Asphalt World”. Den andra ytterligheten är Andersons musikalextravaganser, där han i “Still Life”, “The Wild Ones” och “Black Or Blue” lever ut sina drömmar om att bli Scott Walker och Elaine Paige på samma gång, fast besluten att visa att ingen oktav är för avlägsen och otillgänglig. Suede var ute på hal is, men satte inte en fot fel.

– Utgångspunkten för Dog Man Star var att vi ville göra ett album som var uppbyggt lite som Hounds of Love av Kate Bush, där ena sidan är fylld av enorma popsinglar, nästan som en greatest hits-platta, och andra sidan består av komplicerade, nästan ambienta eller klassiska stycken. Vi ville pröva våra vingar och ta varenda låt så långt det bara gick. Om det var en tyst, långsam sång skulle vi göra den tystare och långsammare än någon annan någonsin lyckats med, och om det var en punkig, gotisk upptempolåt skulle den bli punkigare och mer “gothic” än något annat, förklarar Mat.

Varför hoppade Bernard Butler av?
– Bernard lämnade gruppen av flera skäl. För det första ville han egentligen ta befälet och producera albumet själv. Men det viktigaste var att han helt enkelt inte trivdes med att vara med i ett band. Om man ser på det han har gjort efter Suede är det tillfälliga projekt där han har fått bestämma, och dessutom sluppit lämna familjen och ge sig ut på turné. Tycker man inte om att vara medlem i en popgrupp i det läge vi var i, när man är ung och alla hyllar en, kommer man aldrig att trivas med det. Så han tog helt rätt beslut.

Coming Up (1996)
Zeros betyg: 9

För nybörjaren: “Trash” och “Beautiful Ones”.
För diggaren: “Lazy” och “The Chemistry Between Us”.
För nörden: Den outgivna “Motown”.
Bästa b-sidan: Den suggestiva “Europe Is Our Playground”, med musik av just Mat Osman.
Zeros favoritreferens till fossila drivmedel: “We’ll drink in the petrol fumes” från “Picnic by the Motorway”.
Mat Osmans favoritreferens till fossila drivmedel: “Det måste bli ’high on diesel and gasoline’ från ’Beautiful Ones’. När man lyckas få med båda två …”
Dvd: Videorna till “Trash”, “Beautiful Ones”, “Saturday Night”, “Lazy”, “Filmstar”, “Europe Is Our Playground” och Elvis Costello-covern “Shipbuilding”, konserter från Paris 1994 och The Roundhouse i London i december 1996 samt en nygjord intervju med Brett Anderson, Richard Oakes och Neil Codling.

Efter Bernard Butlers avhopp betraktades Suede som en stendöd grupp. Vem skulle nu skriva musiken? Som ersättare rekryterade Brett, Mat och Simon den sjuttonårige skolpojken Richard Oakes, som att döma av hårgardinen framför ansiktet och den röda Gibson ES-335:an verkade ha klonats på Butler-dna framskrapat från något kvarglömt plektrum. Genom osmos blev trummisen Simon Gilberts kusin Neil Codling, med skarpare kindben än Brett själv och en cigarretteknik som världen inte skådat sedan dandyn Noël Cowards dagar, keyboardist i bandet utan att någon egentligen begrep hur det hade gått till.

– Han kom ner till studion en dag för att låna en kostym av Simon och satte sig och klinkade lite på en keyboard, minns Mat. Så sent som dagen före hade vi sagt att vi kanske borde skaffa en keyboardist. Neil såg fantastisk ut och var en fantastisk musiker. Han såg till att hänga i och runt studion tills han var med i gruppen. Vi har alltid varit väldigt instinktiva när det gäller sådana saker. Det är som när Richard ersatte Bernard. Hade vi tänkt det minsta lilla på ord som “karriär” skulle vi i stället för en okänd sjuttonåring ha tagit in någon beprövad, välkänd gitarrist som Johnny Marr och gjort en stor grej av det i media.

Topplistorna hade tagits över av britpop, en etikett som först använts av en engelsk musiktidning om just Suede, men som gruppen senare tog avstånd från. Målet med comebackplattan Coming Up var att sätta ihop tio hitlåtar. Och till skillnad från de flesta grupper som säger så, lyckades de också. “La la la”-refrängen i “Beautiful Ones” säger allt om förändringen från Dog Man Star. Med Coming Up blev Suede nittiotalets bästa popgrupp. Nej, inte ens Blur kan visa upp en lika stark samling poplåtar.

Efter den dova, grumliga produktionen på Dog Man Star, som passade bäst att lyssna på i hörlurar hemma på kammaren, vädrade Suede ut den unkna luften med ett nytt sound där det viktiga var att diskanten framträdde tydligt. Varje låt var avsedd att fungera som radiosingel och höras knivskarpt ur någon billig transistor i parken eller festivaltältet. I studion hade de till och med höjt Brett Andersons redan gälla röst med varispeedteknik. Från förstasingeln “Trash” över “Beautiful Ones” till “Filmstar” och “Lazy” brusade, bubblade och sjöd Coming Up. Inte som champagne, utan som en Treo i Coca-Cola morgonen efter en lyckad kväll. Eller vilka pulver det nu var som drev Suede.

– Vi hade som mål att bli av med en del förutfattade meningar som folk hade om Suede, berättar Mat. Det hette att vi var “svårmodiga” och “gotiska” och så vidare, men en sida av oss var att vi verkligen älskade enkel popmusik. “Metal Mickey” på första skivan startade med att Bernard hade hört Chers “The Shoop Shoop Song” och ville skriva en låt i Motownstil. Grupper som Blondie och T Rex gjorde en massa popsinglar som var fyllda med “hooks” men på samma gång var ganska märkliga, och vi ville få in den känslan på Coming Up. Väldigt rak popmusik var motsatsen till det vi hade gjort tidigare, samtidigt som det representerade exakt det som bandet handlade om. Det var en egendomligt positiv tid för oss, med tanke på att Bernard hade hoppat av. Vi hade den där berusningskänslan som man har när man precis har startat en grupp och vill skriva tusen låtar om dagen och spela in allt så fort som möjligt.

Head Music (1999)
Zeros betyg: 7

För nybörjaren: “Electricity”, “She’s in Fashion” och “Everything Will Flow”.
För diggaren: Triphopversionen av Noël Cowards satiriska “Poor Little Rich Girl”.
För nörden: Den outgivna “Music Like Sex”.
Bästa b-sidan: Neil Codlings finstämda ballad “Waterloo” och den punkiga The Fall-parodin “Implement Yeah”.
Bästa referensen till fossila drivmedel: “She’s the taste of gasoline” från “She’s in Fashion”. Asbest är väl strängt taget inte något fossilt drivmedel, men Zero delar ändå ut bonuspoäng för låttiteln “Asbestos”.
Dvd: Singelvideorna, ett reportage om inspelningen av Head Music, en studiokonsert samt en nygjord intervju med Brett Anderson, Richard Oakes och Neil Codling.

Som namnet Head Music antyder hade Suede börjat tänka lite för mycket, även om gruppens egen avsikt med titeln var att framkalla helt andra bibetydelser. Britpopvågen höll på att ebba ut, och under påverkan av triphop gick Brett och hans kollegor i den fälla som lurat för alla brittiska gitarrpopgrupper under nittiotalet: att ge efter för frestelsen att visa att de minsann behärskade elektroniska dansrytmer också.

Men när Suede, som sagt, inte tänkte för mycket kunde de fortfarande göra lysande popmusik. De somriga singlarna “Everything Will Flow” och “She’s in Fashion” gled förbi som landskapet utanför bilfönstret i videon till just “She’s in Fashion”. De lättfunkiga “Savoir Faire” och “Asbestos” är förbisedda pärlor, medan Neil Codlings underbart stendumma stomprockare “Elephant Man” med lätthet överträffar den mer allvarligt menade “Can’t Get Enough”. Den psykedeliskt melankoliska “Indian Strings” lät som att den kom från en helt annan grupp än radiosinglarna på Coming Up. Men Head Music var ändå, eller rättare sagt just därför, en splittrad studioprodukt, och tretton spår var alldeles för många.

– Vi var väldigt intresserade av elektronisk musik och hade lyssnat mycket på artister som Tricky, Prince, Kraftwerk och Eno, berättar Mat. Och vi har alltid varit ganska motvalls. Så fort någon säger att de “vet” att Suede är en glampopgrupp vill jag svara att nähä, det är vi inte alls. Så endimensionell är ingen. Dessutom ville vi jobba på ett annat sätt än tidigare. Ta “She’s in Fashion” som exempel. Bortsett från mittpartiet består den egentligen bara av två ackord, vilket skiljer sig helt från hur vi hade skrivit låtar dessförinnan. Head Music är till hälften en riktigt bra platta, men vi borde ha sållat lite i materialet. “He’s Gone”, “Indian Strings”, “Can’t Get Enough” och “Everything Will Flow” är några av de Suedelåtar jag är allra mest stolt över.

Det har talats en hel del om droger vid den här tiden. Hur illa ställt var det?
– Jag tror att vi alla led av en sorts … Allt vi hade gjort dessförinnan hade gått bra, och vi hade alltid fått rätt. Folk sade till oss att vi inte kunde göra si eller så, men vi gjorde det ändå och motbevisade dem. Men nu syntes sprickorna i fasaden. Lever man som vi gjorde kör man sig i botten förr eller senare. Det var första gången som droger, alkohol och personliga problem verkligen påverkade oss, och vi fick inse att vi inte var odödliga eller oövervinnerliga. Head Music spelades nästan in enligt ett skiftsystem. Brett levde ett väldigt nattligt liv, medan jag inte hade tagit några droger alls på ett par år. Så jag brukade komma till studion vid tiotiden på förmiddagen och kanske jobba 6-8 timmar med producenten Steve Osbourne innan övriga bandmedlemmar vaknade och började ramla in för att ta nattskiftet. Det blev en sorts vampyrskiva. Men halvvägs igenom arbetet började läget ljusna. Med facit i hand skulle vi ha sagt “okej, nu börjar vi komma i form”, gallrat ut ett par mindre lyckade låtar och spelat in fyra nya i stället. Då kunde resultatet ha blivit fantastiskt.

A New Morning (2002)
Zeros betyg: 4

För nybörjaren: Förstasingeln “Positivity”.
För diggaren: Andrasingeln “Obsessions”.
För nörden: Den outgivna “Refugees”, ej att förväxla med låten med samma namn som Brett och Bernard gav ut som The Tears.
Bästa b-sidan: Balladen “Simon” är inte bara den bästa b-sidan, utan även bättre än vartenda spår på albumet.
Bästa referensen till fossila drivmedel: “Are you lost in the pollution?” från “Simon” är det närmaste man kommer doften av bensinångor. Inte konstigt att A New Morning blev misslyckad.
Dvd: Singelvideorna, akustiska spelningar i Singapore och Madrid samt en nygjord intervju med Brett Anderson, Richard Oakes och Neil Codling.

Det kan knappast höra till vanligheterna att en artist själv, mer eller mindre öppet, medger att gruppen aldrig borde ha gjort en viss skiva. Framför allt inte samtidigt som albumet i fråga släpps i lyxförpackad nyutgåva, men så skriver Brett Anderson ändå i cd-häftet till A New Morning.

A New Morning var verkligen inte någon ny morgon för Suede. Tvärtom hade nittiotalet passerat skymningen, men Brett och hans kollegor märkte inte att mörkret sakta hade sänkt sig utanför studiofönstren. Vadå, är festen slut? Har alla gått hem? Musiken på A New Morning rör sig på en skala från “oförarglig” till “poänglös”. Plötsligt kändes Suedes typiska melodier väldigt svåra att variera. Kom denna bleka, blodfattiga mjukrock verkligen från samma grupp som hade gjort “Animal Nitrate” och “Killing of a Flashboy”?

Kan man känna på sig i förväg om en skiva kommer att bli lyckad eller inte? När ni spelade in A New Morning, hade ni då känslan att det var fullt möjligt att den skulle kunna bli lika bra som Coming Up?
– Javisst, man skulle aldrig börja spela in om man inte tror att resultatet kan bli fantastiskt. Vi hade en bra idé som utgångspunkt, men sedan tappade vi tron på det vi höll på med och genomförde den inte fullt ut. Vi hade tänkt att vi skulle göra en snabb, enkel, akustisk folkrockplatta, vilket var totalt ute just då, men vi körde fast i musikindustrin. Det behövdes en singel, så då fick vi göra något lite poppigare, och sedan började allt snack om att vi behöver en känd producent och vi måste göra si eller så. Hade vi bara spelat in de första tio låtarna vi hade, rakt upp och ner, och sagt till folk att det är en lustig liten skiva men vi behöver få den ur oss, tror jag inte att vi hade fått den kritik vi fick. Den hade förstås sålt mycket mindre än de andra, men det hade inte gjort något. I stället slösade vi bort tre år och tusentals pund på att göra om inspelningarna gång på gång, tills allt var totalt utslätat. Vi hade helt enkelt gått vilse. Jag har alltid vetat hur jag vill att Suede ska låta, och vid den här tiden gjorde vi inte det.

Vilken är den absolut värsta studioinspelning ni behövde lyssna på medan ni förberedde de här utgåvorna?
– En idé som spånades fram under arbetet med Dog Man Star var att rytmen på “The 2 of Us” skulle bestå av det inspelade ljudet av en steppdansare. Alltså ingen annan percussion. Så vi tog dit en dansare, spelade in, och … mycket riktigt lät det som någon som steppar. Jag är noga med att påpeka att det var producenten Ed Buller som tyckte att detta var en god idé, inte vi själva. När vi nu grävde ut arkiven brydde vi oss inte ens om att spela upp det bandet. Men vi visste att det fanns där.

Hur kommer det sig att ni återförenade Suede just nu?
– Vi hade faktiskt aldrig diskuterat det tidigare, trots att vi alla bor nära varandra. Vi blev tillfrågade om att göra Teenage Cancer Trust-konserten i Royal Albert Hall, så vi tänkte att om vi avskydde att spela tillsammans, eller om alla andra avskydde oss, vilket man alltid får räkna med, så hade vi åtminstone gjort något positivt för välgörenhet. Innan vi gick på tror jag att vi var 70-30 för att inte göra fler spelningar, men så fort vi gick av scenen sade någon av oss “det där måste vi göra om”. Känslan var helt fantastisk. Det kändes som ett riktigt gig och absolut inte nostalgiskt alls.

Brett Anderson har sagt i intervjuer att ni har börjat skriva nytt material. Vad kan du berätta om det?
– Väldigt lite. Vi är på turné just nu, och de lediga dagar vi får går åt till intervjuer. Men alla skriver. Vi byter demoinspelningar med varandra hela tiden. I september, när festivalspelningarna är över, tror jag att vi ska ta en månad i en repetitionslokal och bara se hur det går. Ingen av oss vill ge ut något om det inte är lika bra som våra bästa skivor. Det kan hända att vi bara har en ny A New Morning i oss, och då får det vara. Men om vi har en ny Coming Up i oss kan det hända att vi gör något.

Har ni samma stämning och personkemi i gruppen idag?
– Otroligt nog är det så. Vi slutade aldrig prata med varandra, men det är ändå åtta år sedan vi spelade tillsammans. Men så fort vi spelade första låten kändes det exakt likadant som förr. Det är som när man besöker familjen på julen och plötsligt blir man fjorton år gammal igen. Den enda skillnaden är att vi är mycket mer fokuserade på gigen nu. Jag minns hur det var när konserterna började bli som ett jobb, så därför har vi bara valt ut de gig som vi verkligen vill göra. Alla lever otroligt sunt. Vi sitter inne och läser eller spelar Alfapet i stället för att gå ut, för vi vet hur dyrbara timmarna på scen är. Och det finns ändå inget annat som kan ge den kicken.

Och nu spelar ni på Hultsfred igen …
– Vi älskar Hultsfred, och det är verkligen inte bara som jag säger. På vår lista över platser som vi definitivt ville åka till hade vi Hultsfred, Smukfest, Spanien, Asien … Jag minns att vi spelade hela Coming Up på Hultsfred innan den hade släppts, vilket var helt vansinnigt egentligen, men publiken där var så generös och öppen att vi kom undan med det. Det finns inte många andra platser där det hade gått lika bra. Sverige och Danmark upptäckte oss tidigt och Skandinavien blev som ett andra hem för oss. Vi pratade faktiskt om det nyligen och kom fram till att London är den enda engelska stad där vi har spelat fler gånger än i Sverige och Danmark. Numera är det nästan av själviskhet som vi åker tillbaka, för vi vet att vi får ett fantastiskt mottagande och att gigen blir speciella.

Suede uppträder på Hultsfredsfestivalens gröna scen den 14 juli.

Gruppens samlade produktion finns ute nu i expanderade utgåvor (2 cd + dvd) från Edsel Records:

Suede (1993)
Dog Man Star (1994)
Coming Up (1996)
Head Music (1999)
A New Morning (2002)