Eve And The Last Waltz – Turpentine

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, R hythm Ace Recordings / Warner, betyg: 7]

Det handgjorda omslaget till Turpentine är jättefint, men så skört att det inte kommer vara helt särskilt länge. Redan när man drar i den röda tråden som öppnar konvolutet och gör skivan tillgänglig har det börjat förstöras. Synd, men sant. Musiken kommer däremot leva längre. Eva Lalanders röst är originell och lätt igenkännbar, medan nästan alla musiker från Straight Up To The Sky pysslar med annan musik nu. Kvar från förra skivan är bara Mats Grönmark. Trummisen och keyboardisten Robert Karlsson har tillkommit sedan dess, och därmed har Eve And The Last Waltz förvandlats till en trio. De flesta av skivans låtar skrevs efter att en nära vän till Eva avlidit under tragiska omständigheter, och många spår på albumet tycks behandla döden, sorgen och avlidna musiker/konstnärer. Här finns till exempel låtar som döpts efter konstnären Jackson Pollock och underskattade gitarristen Mick Ronson. Ljudbilden är ofta knastrig och raspig som om cd:n vore en gammal stenkaka, spelad i trattgrammofon, och trots att Eva inte någonstans nämner Nico bland alla avlidna konstnärssjälar så är det henne jag lättast relaterar till när jag hör Turpentine. Eve And The Last Waltz låter inte som någon Nico-kopia, men kombinationen av Evas egensinniga stämma, den dystert avskalade musiken och originella atmosfären får ofta tankarna att vandra till Velvet Undergroundsångerskans soloalster. Gillar du inte dem lär du nog få svårt för Turpentine också är jag rädd, trots att de låter så olika som de gör. Vill du däremot ha något, lika udda som spännande och intimt är det bara att dra i den röda tråden.