CocknBullKid – “Att vara ensamvarg är karaktärsdanande”

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Engelska Anita Blay, alias CocknBullKid, förklarar för Zero hur Morrisseys texter förändrade hennes liv, funderar över hur man kan utvecklas från indie-electronica till mer lättillgänglig pop utan att sälja sig eller bli kommersiell, samt besvarar den slitna frågan hur hon egentligen fick sitt namn.

Cock-and-bull story är ett gammalt engelskt uttryck för en riktig rövarhistoria. En som far med sådana går inte att lita på.
– Jag tyckte att det passade bra som beskrivning på det jag gör som låtskrivare och historieberättare. Ibland använder man egna erfarenheter och ibland hittar man bara på. Man kan se det som att jag lite skämtsamt medger att jag snackar en massa skit, berättar Anita på telefon från en taxi i östra London.

Anita Blay växte upp i Hackney i östra London, ett område som det finns många förutfattade meningar kring. Så hur var det egentligen att växa upp där?
– Förr kunde man knappt få folk att ge sig in i Hackney om de så fick betalt för det. Fördomen var att det var nedgånget och fullt av tonårstjejer med barnvagnar. Nu har det blivit mycket mer medelklass, vilket inte nödvändigtvis behöver vara fel. Det är bra att olika slags människor lever sida vid sida.

Genom ungdomsprogrammet Tribal Tree fick Anita och många andra ungdomar som annars inte skulle ha haft råd och möjlighet, tillfälle att lära sig det mesta om hantverket i att göra musik: hur man skriver låtar, spelar olika instrument och använder en inspelningsstudio. En av eleverna där var en viss Ben Drew, idag mer känd under namnet Plan B.
– Jag var väl 16 eller 17 och Ben var 18. Redan då gjorde han soul och hiphop, precis som nu. Han har alltid varit oerhört begåvad, så han har verkligen förtjänat all framgång.

I tonåren led Anita av depressioner, och när jag frågar henne om det bekräftar hon att det var mer än bara allmän tonårsångest.
– Ja, det var definitivt mer än så. Jag mådde inte bra. Jag får fortfarande humörsvängningar, men jag tror att jag har lyckats lära mig hantera dem. När man blir äldre lär man sig att sånt är livet, helt enkelt. Det finns många som är kliniskt oförmögna att göra vissa saker, så jämfört med dem är jag lyckligt lottad. För mig är det idag bara en fråga om att hantera saker och ting efter hand som de dyker upp, precis som för de flesta andra. Och dessutom hade jag ju musiken, vilket hjälpte mycket.

Det för mig osökt till Morrissey, en av dina största influenser. Vad var det hos honom som fångade din uppmärksamhet?
– Kombinationen av dystra och poetiska texter. Så fort jag hörde honom ville jag höra allt annat han hade skrivit. Den mörka sidan av hans texter fick mig att inse att det var okej att inte alltid vara glad. Det var därför jag förälskade mig i Morrissey, och den känslan har jag kvar än idag. Den person man är medan man växer upp har en så stor betydelse för resten av livet att man aldrig helt kan frigöra sig från den tiden. Därför har Morrissey alltid en särskild plats i mitt hjärta.

Låttiteln “Hold On to Your Misery” på ditt album låter verkligen som Morrissey.
– Precis, jag är glad att du lade märke till det. Jag tar det som en komplimang. Texten handlar just om att man har lov att vara olycklig ibland. Det är inte så att man är en sur typ för det. Och det finns alltid något ljus i det mörkret.

Du har även nämnt Neil Hannons texter i The Divine Comedy som en inspirationskälla, vilket kanske var mer oväntat. Upptäckte du honom i samma veva som Morrissey, eller var det senare?
– Det var betydligt senare. Hans texter är också väldigt brittiska. Han berättar historier på ett väldigt humoristiskt sätt med väldigt mycket självironi, samtidigt som det finns ett mörker även i hans texter. Jag gillar det sättet att skriva, antingen det gäller sångtexter, böcker eller vad det än kan vara.

En annan influens är Nina Hagen. Förstår du tyska?
– Haha, jag kan räkna till fem och säga “tack” och “varsågod”.

Så vad var det hos Nina Hagen som fängslade dig?
– Artister som på något sätt har motsatta krafter i det de gör, intresserar mig. Som Morrissey med sitt mörker och sin poesi. Jag gillar Nina Hagen därför att hon har en klassiskt skolad operaröst och sedan sjunger avsiktligt “fult”. Hon ställer det vackra mot det hårda, grälla och punkiga. Jag såg en video på YouTube där hon var utklädd till jungfru Maria, helt i vitt, och hade ett svart barn, en svart docka menar jag, med sig på scenen. Hon påminner om Madonna, men med ett starkare uttryckssätt.

CocknBullKid – CocknBullKid (Raffertie Remix) by raffertie

CocknBullKids debutalbum Adulthood spelades in i London, Paris och Stockholm. Producent var Liam Howe från Sneaker Pimps och bland de medverkande finns namn som Gonzales, Joseph Mount från Metronomy och Peter Morén från Peter Bjorn and John.
– Jag ville göra en ambitiös popskiva med stort självförtroende. Jag har lärt mig så mycket under de senaste åren och vill visa upp det. Eftersom det är mitt första album har jag försökt vara så ärlig som möjligt. Titelspåret sammanfattar min syn på hur man förväntas ha lagt allt jobbigt från uppväxtåren bakom sig när man blir vuxen. När man kommer till en viss ålder är det meningen att allt ska ha fallit på plats, men jag kan fortfarande känna mig som den där klumpiga femtonåringen ibland. Man formas av sin uppväxt. Oavsett vilket tror jag inte på det här med att vara populär. Att vara ensamvarg är karaktärsdanande.

Hur trivdes du i Stockholm?
– Jag blev verkligen förälskad i Stockholm, och det säger jag inte bara därför att det är en svensk jag talar med. Det är en av få platser i världen som jag skulle kunna tänka mig att flytta till, i vart fall tillfälligt för att få inspiration till nästa skiva. Jag älskar det skandinaviska, experimentella sättet att göra popmusik. Sedan är alla så trevliga, och städerna är så rena. Och humorn är nästan samma som i England. Man slipper alla missförstånd som man ofta råkar ut för i olika europeiska länder.

Kan man säga att du började som indie-electronica och sedan har blivit alltmer kommersiell och mainstream? Eller handlar det om att du helt enkelt har blivit bättre på att skriva, arrangera och producera?
– Ja, precis. Det är så jag ser på det. Folk frågar mig om jag har blivit mer “mainstream” eller “pop”, och jag förstår inte riktigt vad de menar. Ja, jag tror att det bara en fråga om att man blir bättre på det man gör. Jag skäms inte för att visa att jag kan skriva och att jag har lärt mig hantverket mer och mer.

I den engelska indiepressen har det brukat gå till så att det dyker upp band som knappt kan få ihop tre ackord, och omedelbart hajpas de till skyarna. Ju mer de sedan lär sig spela och skriva låtar, desto mer heter det att de har blivit kommersiella och “sold out”.
– Exakt. Det är fascinerande hur det kan uppfattas som att de “sålt sig”. För mig är det ett inskränkt, gammaldags sätt att tänka. Dessutom, och jag vill inte låta överlägsen här, tror jag att många som lyssnar på musik, men inte gör musik själva, inte inser att det är svårare att skriva en catchy poplåt som fastnar hos lyssnaren. Det är mycket lättare att vara experimentell och “shoegazig”.

Råkar du ut för många hipsters som rynkar på näsan åt den inställningen?
– Men hipsters köper inte musik! Så jag behöver inte bry mig. På mina konserter ser jag så många människor som faktiskt köper musik: grabbar som kör skåpbil i jobbet och lyssnar på musik hela dagen, mammor som är där med sina barn… alla slags människor.