Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Lime Records / Sound Pollution, betyg: 7]
Haight-Ashbury var distriktet i San Fransisco, Kalifornien dit en massa flummiga hippies vallfärdades och slog sig ner under mitten av 60-talet, med kärlekssommaren -67 som historisk höjdpunkt. Hunter S. Thompson döpte om området till Haschbury i en artikel i The New York Times Magazine och Jefferson Airplane, Greatful Dead och Janis Joplin bodde inte långt därifrån. Exakt fyrtio år efter The summer of love bildade tre ungdomar från Glasgow i Skottland ett band. De tog namnet efter stadsdelen och med sin ny-psykedeliska pop försöker de återinföra hippiemusiken på agendan, ännu en gång. För nog har det skett förr. Dessutom många, många gånger förr. Trion består av Scott (gitarrer, sitar och andra stränginstrument)och syrran Kirsty (bas och sång) samt deras barndomskompis Jen (percussion och sång).
Man har verkligen inte sparat på de psykedeliska inslagen och hela albumet är som en enda gigantisk sockerbit, dränkt i LSD, trollsvamp och rökig nostalgi. Det är lekfullt, musikaliskt enkelt men egensinnigt, och tjejernas sång gör att tankarna backar till såväl Grace Slick som Mama Cass Elliot och Michelle Phillips. Kunde Haight-Ashbury skriva lika starka låtar som The Mamas & The Papas också, hade de varit i land redan. Men än så länge är det flummiga soundet och den märkliga atmosfären överlägsna melodierna. Det betyder inte att låtarna är dåliga. Bandet har några riktigt sköna spår med på plattan, men någon sensation har man inte uppnått ännu, även om grunderna är utmärkta att stå på. Extremt lovande, än så länge.
