Patrik Isaksson – No 6

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Roxy Recordings / NFM, betyg: 3]

Jag förstår mig verkligen inte på Patrik Isakssons stråkdränkta schlagerpop. Kanske måste man slaviskt följa Melodifestivalen eller ha levt ett riktigt ombonat och tryggt medelklassliv för att göra det. För mig är Patrik Isakssons musik och texter på No 6 – titeln innebär inte oväntat att detta är hans sjätte platta – den osynliga länken mellan Thomas Ledin, Uno Svenningsson och någon gammalmodig schlagerartist från tidigt 70-tal som ingen minns namnet på längre. Isaksson har inte släppt en platta med nytt material sedan 2006 och själv har jag inget minne av att ha hört honom. Däremot har jag sett namnet i media, men aldrig läst något som väckt mitt intresse. Efter att ha lyssnat några gånger på No 6 ångrar jag inget. I nästan varje låt på plattan berättar Patrik Isaksson små tragiska historier, men ingen kommer nära, ingen berör, ingen berättar något som får mitt inre att reagera. Den här skivan är en axelryckning och en uppgiven suck för mig. I längden känns albumet så smörigt inställsamt och lent i kanterna att jag mot slutet av lyssnandet känner mig lätt illamående. Som när man har käkat för mycket smågodis, och helst bara vill spy upp sockret igen. När Isaksson i inledande “Mitt Stockholm” sjunger att hans polare sköt ihjäl sig vid Sergels Torg tror jag honom inte. När han sjunger om att ha lån på villan, barn och hund däremot, köper jag det rätt av. Kombinationen ytlig radiomusik och smärtsamma upplevelser fungerar väl inget vidare helt enkelt. Svårare än så är det nog inte.