Miles Kane – Twannnggg!

 Klassiskt, brittiskt låtskrivande. Twang på gitarren. Mörk kostym och moptop-frisyr. En Kit Kat med Noel Gallagher. Några funkiga beats från Dan the Automator. Ännu mer twang. Vilda västern, egyptiska faraoner och en astma-inhalator. Miles Kane berättar för Zero om sin solodebut, Colour of the Trap, och dess beståndsdelar.

I en tid då många nya grupper slår igenom över en natt med en låt på MySpace eller en video på YouTube, har Miles Kane gått den långa vägen. Som artonåring började han som gitarrist bakom sångerskan Eva Petersen i indiebandet The Little Flames. De turnerade England runt och Kane lärde känna Alex Turner i Arctic Monkeys, vilket senare skulle leda till supergruppen The Last Shadow Puppets och en Mojo Award för årets genombrott 2008.

Efter The Little Flames tog Kane med sig basisten och trummisen till The Rascals, som gav ut ett album och bland annat medverkade i fotbollshuliganfilmen Awaydays, där de gjorde en cover på Echo and the Bunnymens “All That Jazz”.
– Jo, det stämmer verkligen att jag har gått den långa vägen, berättar Kane över en urusel mobiltelefonlinje från taxin på väg till King’s College Student Union i London, där han ska spela samma kväll. Jag är bara tjugofem år gammal, men har redan gjort detta i sju år och nu är jag äntligen framme vid min första egna platta. Det har varit en otrolig buzz på klubbspelningarna och folk har varit som tokiga, trots att de bara känner till några av låtarna jag spelar.

Vad var det som ursprungligen fick dig att vilja börja med musik? Vilka skivor gjorde starkast intryck på dig som ung grabb i Liverpool?
– Den första skivan som fick mig att vilja skaffa en gitarr, låta håret växa och börja göra musik själv var faktiskt Definitely Maybe med Oasis.

Det syns nästan på frisyren.
– Haha, eller hur.

När du spelade in The Last Shadow Puppets med Alex Turner var han mycket mer känd än du. Har det sporrat dig att jobba hårdare på din egen skiva, för att visa att det inte bara var han som skrev låtarna?
– Ja, absolut. Precis så är det. Jag vet ju själv hur mycket jag bidrog med, och nu kan jag äntligen visa det genom att göra ett eget album fyllt med starka melodier.

Som influenser brukar Kane nämna namn som Nick Cave, Serge Gainsbourg, Scott Walker och Lee Hazlewood. Män i mörk kostym och med mörk röst. I synnerhet Hazlewood återkommer han ofta till.
– Skivorna han gjorde med Nancy Sinatra i slutet av sextiotalet är helt fantastiska. Jag gjorde en cover på hans “Rainbow Woman” som singelbaksida. Den måste du kolla upp.

Albumet Colour of the Trap spelades in i London med Dan Carey (Franz Ferdinand, Hot Chip) som producent och i San Francisco med Dan the Automator. På gästlistan står namn som Alex Turner, Noel Gallagher, Gruff Rhys från Super Furry Animals och den franska skådespelerskan Clémence Poésy.
– Receptet var egentligen väldigt enkelt. Musiken är i grunden tre minuter långa, gitarrbaserade poplåtar. Jag gillar musik med soundtrackkänsla, och där man går från dur till moll med det där ljudet, du vet, som på gamla surfplattor med Link Wray: twannnggg! Haha!

Hur fick singeln “Inhaler” sin titel?
– Vi jammade på låten i studion och jag letade efter något enkelt och catchy till refrängen, men jag kunde inte komma på något. Jag testade “Timetable!!!” och alla möjliga nonsensfraser. Till slut blev det “Inhaler” på skämt, och det fastnade. Men folk verkar inte reagera speciellt på det. Och jag har ju astma, så …

Jag tittade på en liveversion av “Inhaler” på YouTube, och trummisen är som en Duracellkanin. Det känns som att ni hade kunnat göra en drum and bass-version av låten bara genom att mixa om den lite lätt.
– Visst är trummorna sköna! Ja, när du nu säger det hade den helt klart funkat i drum and bass-mix …

Vad är en “King Crawler” för något, förresten? När jag googlade begreppet verkade det röra sig om amerikanska monstertruckar med enorma däck …
– Haha, jag vet inte riktigt själv. Jag får ofta idéer som påminner om filmer, och detta var en mystisk korsning där jag fick upp bilder i huvudet av vilda västern, egyptiska faraoner och någon märklig, framtida värld … Och så finns det ett monster, som är “the King Crawler”. Titeln kom väl också från “Crawling King Snake” med The Doors.

Hiphop-producenten Dan the Automator, som bland annat var medlem i projektet Handsome Boy Modeling School, är kanske ett lite oväntat namn på en Miles Kane-platta, men det är bara på ett par spår som man egentligen kan höra honom.

Hade du kunnat göra mer av hans medverkan?
– När Dan kom in i bilden var mycket av materialet redan färdigt, och jag ville inte klistra på beats i efterhand. Jag fortsätter gärna på den vägen nästa gång, men då måste producenten vara delaktig i processen på ett tidigare stadium, så att man bygger upp musiken runt rytmerna på ett mer organiskt sätt. Jag funderar på att be Danger Mouse producera nästa platta, och i så fall lär vi ta det betydligt längre.

Och nu har du arbetat dig upp till en position där du kan slå en signal till Noel Gallagher och be honom göra ett gästspel … Hur var det att jobba med honom?
– Det var en härlig eftermiddag. Jag hade låten “My Fantasy” och tyckte att den kändes lite platt, så jag ringde Noel och frågade om han kunde komma över och sjunga stämmor på den. “Visst”, svarade han, “inga problem.” Så han dök upp och vi tog en kaffe och en Kit Kat tillsammans innan vi spelade in. Nästan surrealistiskt, faktiskt.

Fem favoriter
Miles Kane väljer fem favoriter.

Skiva
– Nancy & Lee från 1968, den första skivan Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde tillsammans. Den med “Some Velvet Morning”.

Film
– Mean Streets av Martin Scorsese.

Bok
– Jag läser egentligen inte böcker. Den senaste var Ronnie Woods självbiografi, så jag säger den.

Mat
– Italienskt.

Land
– Sverige förstås! Haha!