Tramp – Indigo

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Killer Cobra Records / Sound Pollution, betyg: 6]

Jodå, visst svänger det gott om “Cortina or Argentina”, nog har “It’s Automatic” sin charm och “The Opsimath” är som en ljuvlig sockerbit, dränkt i LSD. Svenska Tramp (på 70-talet fanns det ett engelskt band med samma namn) tar avstamp i den brittiska rockhistorien och ger prov på såväl 60- som 70-talsrock, psykedelia, garagerock och modspop. Ibland med ett stänk av tidig punk. Jag uppskattar ambitionen, gillar det faktum att det kommer nya grupper med historiska referenser och ett hjärta för rockmusikens gyllene eror. Men kärlek är inte allt. Oavsett om en platta är sprillans fräsch eller gammal som gatan, retro eller nyskapande, så måste den ha gott om bärande låtar som stannar i medvetandet. Helst ska bandet ha ett personligt sound också, men det kan man inte alltid begära. Tramp är inte dåliga, de gör helt okay ifrån sig, och här finns spår som jag verkligen gillar, men trots otaliga lyssningar är det för få låtar som sitter efter att “End of the Line” tonat ut. Jag kan ge mig sjutton på att Tramp hör till de band som växer en meter live, men på skiva lyckas de inte förmedla det där lilla extra som gör mig salig. Inte ännu i alla fall. Gruppens medlemmar har ett förflutet i Republikans, Hellacopters, Henry Fiat´s Open Sore, Turpentines, Captain Murphy och Sewergrooves så det är inga duvungar vi har att göra med här. Således skulle jag inte bli förvånad om uppföljaren till Indigo kommer att ha det där lilla extra som saknas här. Det är först då som bra förvandlas till skitbra eller sensationellt.