Tony Clifton – At Sixes And Sevens

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Bodily Beats, betyg: 4]

Tony Clifton bildades på Gotland 2002 och deras första album White Elephant (2008) gick mig spårlöst förbi. Det känns inte som någon större förlust, nu när jag bekantat mig med uppföljande At Sixes And Sevens. Det är ingen dålig platta, men heller ingen sensation som sätter fart på det känslomässiga maskineriet inombords. Bandet saknar det där speciella som får dem att kännas personliga och låtarna är sällan minnesvärda. Några undantag finns, som lugna “Rainy Days and Sunny days” och “Even Though” men det räcker inte för att en fullängdare ska övertyga. Det finns ett allvarligt, närmast tråkigt och vardagsträligt tonläge över At Sixes And Sevens, och jag betvivlar inte gruppens seriositet och ärlighet med det de gör. Men när inte musiken lyfter tillräckligt ofta och när den inte vidrör någonting väsentligt hos mig är den också svår att älska. Det sägs att Tony Clifton ska vara ett bra liveband och möjligtvis tillhör de den skara som lever upp och levererar från en scen, men som stelnar i studio. Jag vet inte. Jag vet bara att merparten av innehållet på det här albumet inte når fram till mig, men här och var har man experimentella idéer som skapar ett visst intresse. Och Tony Clifton ska ha en eloge för att de i alla fall försöker ta ut svängarna och lägga in oväntade partier. Möjligtvis är bandet på väg åt ett håll som man bara här kan ana sig till. I den bästa av världar utvecklas dessa idéer till någonting mer vågat vid nästa släpp. Den som lever får se.