Hercules and Love Affair – Blå sånger

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Det ständigt föränderliga housekollektivet Hercules and Love Affair fortsätter att mixa om sig självt, med nya medlemmar, nytt skivbolag och ett nytt album, Blue Songs. Zero ringde och väckte Andy Butler på ett hotellrum i San Francisco en alldeles för tidig förmiddag efter en alldeles för sen natt i studion.

När Zero intervjuade Andy Butler om gruppens debutplatta en vårkväll i Malmö 2008, hade han relativt nyligen tagit steget från dj till låtskrivare och ledare för en grupp. Nu har Hercules and Love Affair hunnit några varv runt jorden, och Andy har varit med om det mesta som popstjärna.

Vad har du lärt dig om musikindustrin sedan dess?
– Att det verkligen är en industri, berättar Andy mellan utdragna gäspningar. Det är 99 procent “business” och en procent musik. En del människor väntar sig att man ska göra vad som helst, och dessutom ska det vara gratis. Många har inget emot att driva en hur hårt som helst. Jag har inte så väldigt många positiva saker att säga om branschen. Men å andra sidan får man möjlighet att resa världen runt med sina vänner, som man förhoppningsvis kommer bra överens med, och se alla möjliga länder.

Och hur har du förändrats som person?
– Jag har gått igenom mycket, känslomässigt. Man stressar fram genom framgångarna på ett märkligt sätt. Det är som att man sitter på ett snabbtåg som rusar förbi allting. Först efteråt inser man att man inte stannade upp för att njuta av allt positivt. Och sedan får man plötsligt frågan när nästa album kommer ut. Ursäkta mig, gav jag inte precis ut en skiva? Jag skriver en låt när jag känner för det. Du kan inte säga åt mig att göra det. Jag var inte beredd på att folk skulle tala till mig på det sättet när det gäller musik.

Andy flyttade även tillbaka till hemstaden Denver, Colorado, efter några år i New York City.
– Jag blev utled på att hela tiden röra mig mellan flygplatser, hotell, soundcheck och konserter. Man har ett väldigt högt tempo hela tiden. Och när jag kom hem till New York kunde jag inte koppla av, för där är vardagslivet så stressigt. Det är så många människor som springer runt på en så liten yta. I Denver är det lite lugnare och jag har närmare till släkt och vänner. Dessutom kunde jag få en lägenhet med plats för 5 000 skivor där …

Till största delen spelades Blue Songs in i San Francisco med Mark Pistel, som var medlem i Consolidated och även har arbetat med Meat Beat Manifesto. Därefter finslipades materialet i Wien med den legendariske technoartisten Patrick Pulsinger som producent.
– Men egentligen kan man säga att vi spelade in skivan över hela världen, fortsätter Andy. Så fort vi hade en ledig dag på turnén, kommenderade jag in alla i studion och så skrev vi en låt. Vi spelade in i Sydney, Los Angeles, New York, London … och sedan satte vi ihop alltsammans i Wien, ungefär som ett collage.

Vilka betydelser lägger du in i ordet “blue”?
– Blått ger mig många olika associationer. Det får mig att tänka på lugn och harmoni, som en vindstilla sjö. Men samtidigt för färgen blått tankarna till sorg, svartsjuka eller trotsighet. Även ilska hör till kategorin “blå känslor” för mig.

Det stora affischnamnet på Hercules and Love Affairs debutalbum var Antony Hegarty från Antony and the Johnsons, som gästsjöng på flera av spåren. På Blue Songs medverkar Kele Okereke från Bloc Party på låten “Step Up”.
– Kele och jag var båda i New York, men hade sprungit om varandra gång på gång, så till slut var det någon som sammanförde oss över lunch och vi bestämde oss för att gå in i studion. Antony har ju fullt upp med sin egen karriär, så han var aldrig aktuell för den här skivan.

Vilka har varit dina mest lyckade samarbeten, bortsett från självklara namn som Antony och Kele?
– Egentligen kan man inte kalla det “samarbete”, men när jag fick tillfälle att mixtra med Alison Moyets sång när jag mixade om Yazoo, gav det mig mycket. Jag fick höra allt småprat mellan tagningarna och kände mig som om jag var med dem i studion. Att jobba med Frankie Knuckles var förstås också oerhört spännande. Det har varit några stycken, faktiskt.

Vem ser du fortfarande fram emot att jobba med?
– Det första namnet som faller mig in är Sinéad O’Connor. När jag nämner hennes namn brukar journalister bli lite förvånade, eftersom många tycker att hon är så gammal nu, men för mig är hon totalt relevant. Det är så ytligt att säga att två musiker inte ska samarbeta på grund av åldersskillnad. Det kanske ger så mycket mer just därför, inte minst när man tänker på all kunskap och tradition som förs vidare på det sättet.

Andy Butlers favoritskivor
– Du ska få min absoluta tre-i-topp någonsin, okej?

Brian Eno – “Everything Merges with the Night” från Another Green World (1975)
– Det är enkelt låtskrivande som blir magisk ambientpop genom Enos innovativa sätt att använda syntar, gitarrer och olika blåsinstrument. Dessutom spelar Bowies gamle gitarrist Adrian Belew på låten.

Ultramarine – Every Man and Woman Is a Star (1991)
– För mig sammanfattade de hela grejen när man “kommer ner” efter en rave. Ultramarine samplade dansare som talar om varför det är viktigt för dem att dansa, samtidigt som gruppen tog upp ämnen som andlighet och hur vi ska kunna rädda den här planeten. Och allt detta gjorde de mot bakgrund av riktigt cool ambient-techno med fantastiska melodier och nyskapande samplingar hämtade från The Eagles och Echo and the Bunnymen.

Godflesh – Streetcleaner (1989)
– Om jag ska välja ett helt album blir detta min absoluta favorit. Det är extrem, brutal benknäckarmetall, full av feedback, men den rör sig väldigt långsamt, kanske 60 eller 70 bpm. Jag hörde skivan första gången när jag var femton år gammal. Texterna handlar om mänsklighetens depraverade sidor, hur vi förföljer och förtrycker andra människor samtidigt som vi inte kan sluta överbefolka världen. Detta är en skiva som ingen väntar sig att Andy Butler sitter hemma och lyssnar på från början till slut, eller hur?