Stephen Simmonds – Anomie

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, For Father/ Playground, betyg: 4]

De svåraste skivorna att skriva om i mitt tycke, är inte de man tycker är fantastiskt bra eller de som är helt värdelösa. Nej, det är de som inte talar till en, de man rycker på axlarna åt och som inte engagerar känslomässigt. Stephen Simmonds Anomie är sångarens fjärde album och det första han gjort som jag lyssnat till en väldig massa gånger. Simmonds namn är jag bekant med sedan tidigare, men har jag vid något tillfälle hört hans musik så har jag glömt den. Dessvärre lär jag glömma låtarna på Anomie också. Faktum är att jag inte kommer ihåg mycket av dem så fort plattan tystnat. Vad det beror på är svårt att säga, men jag tror helt enkelt att Simmonds snälla, radioanpassade soulpop och min personliga smak inte kan komma överens. Det är som att leva i två olika världar. Anomie är snyggt producerad, låter bra på alla vis, duktiga musiker, helt okay sång och lyriken är säkert ärligt menad, men jag hör ingen passion, ingen eld, ingenting som når fram till mig. Samtidigt kan jag förstå om Simmonds fans kan uppskatta en låt som “For father 2010” eller singelsläppet “Armageddon”. Gillar man sådant här är det nämligen snyggt och proffsigt framfört. Men jag uppfattar det mest som polerat, tråkigt och intetsägande. De snabbare låtarna svettas inte trots att de känns anpassade för dansgolven och balladerna… tja, de funkar nog i pianobaren, men inte i mitt hjärta.