(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Selective Notes / Razzia, betyg: 7]
Det kan bero på en så, egentligen, ovidkommande sak som namnet. Britta Persson är inget rockstjärnenamn, och kanske är det därför jag lite omedvetet jag har ignorerat henne. Jag har nån skiva som ligger nånstans i min stora skivhög och hennes namn har ju passerat omkring nånstans i periferin. Jag har hört nån låt här, läst nån rad där men aldrig på allvar brytt mig att kolla upp henne mer noga. Det är först nu på Britta Perssons tredje album som jag gett henne en riktig chans och det är jag glad över.
Musiken får kanske inte lyssnaren att haja till av överraskning, i princip gör hon inget som inte någon annan redan gjort, det handlar om pop som är ganska ordinär i sin form. Men det är väldigt bra ordinär. Britta sjunger bra, hon har vackra melodier, musiken känns självklar och det låter riktigt snyggt. Så mycket mer kan man inte begära. Och härmed lovar jag att i fortsättningen inte dissa artister bara för att de har ett son-namn.