Hansson de Wolfe United – Elektriskt Blått

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Colibriasis / Sony Music, betyg: 4]

Då en närmast enad svensk kritikerkår tokhyllade Hansson de Wolfe United under 80-talet kände jag mig mest illamående av att höra mesiga låtar som “Iskalla killen, full av mänsklig värme” och “Som att gunga sin själ i en hammock”. Vad jag hörde var ofarlig, trist loungepop för trötta, medelålders män som tappat rock n roll-känslan – om de nu någonsin haft någon – och var på jakt efter sin inre, maskulina känslighet. Åren gick, Hansson de Wolfe United försvann och jag saknade dem inte, men som med så många andra band på senare tid blev det dags för come back. Detta skedde med dubbla samlingsalbumet Retrospektiv, konserter i våras och så nu, Elektriskt Blått. Ett album bestående av elva nya låtar där soundet, texterna och stilen känns väl igen från förr. Jag mår inte illa längre, men trots att jag själv nu är medelålders, får jag ingen större kick av den här plattan. Jag kan till och med förstå att en och annan gillar bandets musik och stil. Med andra ord: de gamla fansen blir knappast besvikna. Om Elektriskt Blått ger så många nya, yngre fans är dock mer tveksamt. Låtarna gungar lojt fram som ekor på vågorna intill stranden, Lorne de Wolfes sångröst känns igen då han sjunger om hallon, små människor i en stor värld och generositet. Det är varmt, vänligt och tryggt som att sitta iklädd kofta i en soffa framför en öppen brasa och åldras ikapp med tjocka släkten.