The Divine Comedy – Humor, politik och sexskandaler

I en lång intervju frågade Zero ut Neil Hannon om det nya albumet Bang Goes the Knighthood, vad som får vuxna karlar att gråta, hur man blir anglofil och vilka som egentligen varit de mest underhållande sexskandalerna inom brittisk politik under senare år.

I början av nittiotalet klev en blek, tanig, glasögonprydd liten nordirländare in på estraden, hostade försynt, rättade till kavajen och slog sig ner vid pianot. Sångerna var som hämtade ur den där edwardianska världen som vi känner så väl, men som egentligen aldrig riktigt fanns, annat än i anglofila popnördars fantasi. The Divine Comedy riktade sig till alla som sett om Brideshead Revisited på vhs, läst P.G. Wodehouse i hängmattan eller någon gång funderat på att åtminstone försöka förstå poängberäkningen i cricket.

Egentligen började gruppens historia lite tidigare, och lite mer fantasilöst, än så. Efter att ha gett ut albumet Fanfare for the Comic Muse (1990) som indiegrupp av den typ som det går tretton på dussinet av, såg det ut som att The Divine Comedys karriär var över innan den börjat. Skivan sjönk som en sten. Neil sparkade de övriga medlemmarna, behöll gruppnamnet och gick tillbaka till ritbordet. När han ett par år senare gjorde nystart som enmansband med albumet Liberation hade han ännu inte helt frigjort sig från gitarrpopen, men på uppföljaren Promenade (1994) hade de Michael Nyman-inspirerade, kvasiklassiska kompositionerna mycket lite gemensamt med brittisk gitarr-indie.

Någon större succé gjorde The Divine Comedy aldrig i England, med undantag för ett par år i slutet av nittiotalet, då gruppen lyckades åka snålskjuts på Tony Blairs Cool Britannia. Typiskt nog har Neil Hannon idag större framgång i Frankrike, där han tas emot med stor respekt och spelar i konserthus inför sittande publik.

Neil, du började som tweedklädd ung stofil och nu i videon till “At the Indie Disco” diskjockar du med pipa i mungipan på två gamla trattgrammofoner. Vad har egentligen förändrats under åren som gått?
– Mitt sinne för humor är det samma. Det som har ändrats är att jag är lite mindre angelägen om att visa hur klyftig jag är. Idag är jag mer intresserad av att få in någon form av mänsklighet i låtarna.

Berätta om inspelningen av Bang Goes the Knighthood. Vad ville du åstadkomma och känner du att du lyckades med det?
– Jag ville göra en skiva som egentligen bara består av en man som spelar piano och sjunger, och sedan slänger man in andra saker för att liva upp det lite. Ungefär som mina favoritplattor med Randy Newman. Men det lyckades jag väl inte riktigt med. Jag kan aldrig motstå frestelsen att lägga på orkestrar och allt möjligt, för det är också kul. Men när jag skrev låtarna hade jag inget särskilt uppsåt eller tema. Jag skrev bara en massa låtar. Men som med många av mina andra album hänger låtarna ändå ihop lite grann, eftersom jag skrev dem samtidigt och tänkte på ungefär samma saker när jag skrev dem. “The Complete Banker” och “Bang Goes the Knighthood” är till exempel ganska lika, men det var mer av en händelse att det blev så än något planerat.

“The Complete Banker” påminner mig om när Paul Weller gav Thatcher en eller annan känga i The Style Council på åttiotalet.
– Jo, visst älskar jag The Jam och Paul Weller. Men jag är ganska noga med vilka kängor jag delar ut. Jag var rasande när jag skrev den låten. Inte för att jag inbillar mig att en sångtext kan ändra på någonting. Jag ville bara få det ur mig. Att skriva låtar är det enda vapen jag har. Jag tyckte att det var helt sjukt att de här människorna, som genom ren girighet och illvilja tvingade ner den västerländska ekonomin på knä, sedan får ännu mer pengar som ursprungligen kommer från just de människor de lurade. Så det var därför jag var arg.

Texten till “Bang Goes the Knighthood”, om en politiker eller någon annan högt uppsatt person som ägnar sig åt erotiska eskapader vid sidan av, trots att han vet att han kan glömma adelstiteln om han blir avslöjad, får mig att tänka på Noël Coward. Musikaliskt påminner den kanske mer om Kurt Weill.
– Det är lustigt, för den låten började som ett stycke jag skrev till en rysk filmthriller, som sedan aldrig blev gjord eftersom det saknades pengar. Så jag tog den melodin och skrev en text till den. Jag var noga med att den inte skulle låta alltför mycket tjugotal, för det är så många som har gjort det. Jag ville få fram thrillerkänslan i musiken, lite som Den tredje mannen eller någon sextiotalsthriller i stil med The Ipcress File med Michael Caine. Något som för tankarna till män i plommonstop och randiga byxor. Högdjur inom etablissemanget.

Vilken är din favorit-sexskandal i tabloidpressen? Min är utan tvekan David Mellor (konservativ politiker, Zeros anm), med Chelseatröjan och tåsugningen.
– Haha, den var helt enastående. Det där med tårna, ja, vad ska man säga? Det som förbluffade mig mest var att han hade lyckats ragga upp någon som var så snygg. Men min favorit är helt klart … äh, vad hette han nu igen? Thatchers högra hand … såg oerhört mjäkig och trist ut … Fan, nu kommer jag inte ihåg vad han heter. Nej, vänta! Jag tar tillbaka. Det finns en bättre. John Major! När det kom ut att han hade haft ihop det med Edwina Currie (konservativ politiker, Zeros anm) … Det var lysande. En tråkigare politiker än John Major kan man ju inte föreställa sig. Tanken på honom i färd med att ta Edwina Currie bakifrån i något kontor på regeringskansliet är en mental bild som jag aldrig mer vill se för min inre syn. Men tyvärr blev det inte avslöjat förrän i efterhand, så det blev inte så spännande som det kunde ha varit.

“The Complete Banker” är visserligen en utmärkt text, men det är en av många låtar som kommer att skrivas på det temat. “When a Man Cries”, däremot, om saker som legat “bottled up” alldeles för länge, och till slut rinner över, är en text som verkligen behövde skrivas.
– Tack, det var snällt sagt. Ja, jag blev faktiskt lite förvånad över att ämnet inte hade tagits upp tidigare, åtminstone inte vad jag vet. Jag kom fram till att bästa sättet att tala om det var att ställa det i kontrast mot hur barn gråter. De slår emot någonting, brister ut i gråt, och tjugo sekunder senare skrattar de igen. Men för vuxna, framför allt män, är det raka motsatsen. De vill inte visa sådana känslor för andra, men det handlar egentligen inte ens om det, utan om att man inte vill att någon ska kunna tala om för en vad som är fel. Man vill behålla det för sig själv. Så trycket ökar tills man inte kan hålla emot längre. Det är inte behagligt.

Jag kan känna igen det själv.
– Det kan vi nog alla. Tyvärr.

Även om jag givetvis uppskattar dina humoristiska eller satiriska låtar, är det de mer känsloladdade, som “Our Mutual Friend” eller “When a Man Cries”, som jag känner starkast för.
– Mm. Problemet är att man inte kan skriva alltför många sådana texter, för då blir det ens “grej” och man blir känd som en deprimerande dysterkvist. Och dessutom är det deprimerande för mig själv att … eller kanske inte “deprimerande”, men om jag var tvungen att sjunga en massa sådana låtar varje kväll skulle jag bli tokig. Det blir för intensivt, alltför många känslor.

Är du lite rädd för att bli alltför allvarlig eller att ta dig själv på alltför stort allvar? Precis när du är på väg att bli Tindersticks eller Scott Walker plockar du fram banjon och gör en självironisk cover på “Word Up” av Cameo eller något i den stilen.
– Precis, där slog du huvudet på spiken. Det är klart att jag vill tas på allvar som låtskrivare, men jag kan inte se att humoristiska inslag minskar min trovärdighet. Tvärtom är det ett tecken på gott självförtroende att jag inte är rädd för att driva med mig själv.

På tal om humor. Du växte upp som son till en protestantisk biskop och gjorde musiken till komediserien Father Ted, som handlade om katolska präster. Kände du igen mycket från din egen uppväxt i Father Ted?
– Om du bara visste. Skildringen av präster på den irländska landsbygden var verkligen på pricken. Många av dem var förstås helt galna på ett eller annat sätt, bara av att sitta fast ensamma i någon mossbelupen församling ute i ödebygden. Men jag är oerhört glad att jag fick chansen att medverka i en så fantastisk komedi.

“Assume the Perpendicular” handlar om ett sällskap som kallar sig The Young Georgians och faktiskt finns på riktigt. Det är ett antal unga, tweediga överklassprättar som reser runt och besöker georgianska herrgårdar. Det känns ganska typiskt The Divine Comedy att ta upp något så ärkeengelskt, fast kanske mer i början av din karriär.
– Det verkar inte som fel sorts ämne för mig att skriva om, om man säger så. När jag läste om dem i tidningen började jag fundera på vad de egentligen pysslar med. I texten kommer jag väl ifrån ämnet lite grann och spånar fritt, därför att … jag kan! Varför den här låten egentligen behövde skrivas kan man förstås fråga sig. Egentligen behövde den väl inte det. Men nu finns den där. Jag tycker att den är rolig.

Och förra året gjorde du en temaplatta om cricket, The Duckworth Lewis Method. Kan du förklara varför du är så fascinerad av anglofila ting?
– Jag önskar att jag kunde det. På något sätt hänger det nog ihop med min familjehistoria. Min släkt är väldigt anglo-irisk, ättlingar till folk som kanske var vagt aristokratiska en gång i världen, men som definitivt inte är det nu längre, och inte har några pengar. Ibland får jag frågan hur jag skrev “A Lady of a Certain Age”, som handlar om en åldrande överklasskvinna och det liv hon lever. Svaret är att många av min mors väninnor var sådana. Och jag har erfarenhet av unga stofiler och sprättar. Jag har träffat många och jag vet hurdana de är. Men å andra sidan känner jag till indiediscon också, så jag hoppas att jag inte målar in mig i ett hörn här.

Det är kanske jag som målar in dig i ett hörn med mina frågor. Då passar det bra att vi går vidare till just “At the Indie Disco”. För den som själv varit student känns den texten djupt bekant och tragisk. Ett indiedisco måste väl vara den enda plats där man kan känna sig mer ensam och övergiven än om man hade stannat hemma med Morrisseyplattorna och en kanna blaskigt te.
– Hahahaha, ah, lysande. Och då var jag ändå inte ens där! Det fanns inga indiediscon i County Fermanagh, där jag växte upp, och jag läste aldrig vid något universitet. Det första indiedisco jag var på var nog i konsertlokalen efter något av våra gig. Så jag känner mig lite som en outsider. Att skriva en låt om det är mitt sätt att delta. Men som tonåring var jag totalt besatt av indie: The Smiths, The Pixies, My Bloody Valentine och vilka det nu var.

Och man bara vet att grabben i texten aldrig kommer att ta mod till sig och tala om för flickan hur han känner.
– Visst är det sorgligt? Men jag vill gärna tro att något händer, något sammanträffande vid busshållplatsen som för dem samman. Men det är väl bara min positiva inställning till livet.

“Neapolitan Girl” bygger på Norman Lewis bok om den allierade ockupationen av Italien under andra världskriget. Vad var det i den boken som fängslade dig?
– Den lokala kulturen i Neapel är totalt bisarr och helt unik, även jämfört med övriga Italien. Det som fascinerade mig med den här berättelsen var det vansinniga liv som de försökte leva då, precis i slutet av kriget. Det fanns ingen mat och allt var kaos. Helt sexgalna var de också. Det var kanske för att det var krig som man gjorde det mer och mer, för vad har man att förlora? Jag är ju en smula besatt av köttsliga ting, så det verkade som ett perfekt tema för en sångtext.

Och typiskt nog är musiken glad, närmast klämkäck, i kontrast till den allvarliga texten.
– Något som ofta händer mig är att jag har börjat skriva musiken till en låt samtidigt som jag läser en viss bok, och efter ett tag börjar de smälta samman i mitt huvud. I det här fallet har musiken en viss känsla av Lambrettascooters, som egentligen hör till ett annat årtionde, så det blir väldigt anakronistiskt. Men det funkar som en bild av Italien. De olika delarna i en låt brukar falla på plats på ett ganska märkligt sätt. Egentligen tycker jag inte om att fundera alltför mycket på hur det går till, för risken är att det slutar hända.

Vi har några minuter kvar. Hinner vi gå igenom The Divine Comedys historia? Jag delar in albumen i perioder och gör grovt förenklade, kanske lätt orättvisa sammanfattningar, som du får reagera på.
– Okej, sammanfatta på bara.

Du är ju inte så förtjust i din debutplatta, Fanfare for the Comic Muse (1990). Ska vi börja med att hoppa över den?
– Haha, utmärkt förslag. Vi går vidare!

På Liberation (1993) och Promenade (1994) gjorde du litterär, Merchant-Ivory-inspirerad kammarpop, lite som om Niles Crane i Frasier hade startat en karriär som popsångare. En ung man som kanske har haft för mycket tid och möjlighet att försvinna in i gamla filmer och böcker.
– Du känner mig så väl. Det är sant. På den tiden levde jag, bildligt talat, i en öde vildmark och E.M. Forster var min bäste vän. Mer än så behöver jag inte säga.

På Casanova (1996), A Short Album about Love (1997) och Fin de Siècle (1998) sveptes du med av britpopvågen. Du blev en grabbig Alfie-figur som sjöng om franska grodprinsessor och, tja, sex helt enkelt.
– Det var för att jag äntligen började få lite! Efter Promenade ville jag få med en del av mina sextiotalsinfluenser i musiken: Ennio Morricone, John Barry, Scott Walker, The Kinks och så vidare, och som det visade sig var det en perfekt kombination för mitten av nittiotalet. Men det var faktiskt av en ren händelse som jag lyckades träffa mitt i prick. Så jag är väldigt lyckligt lottad, för det gjorde mig till något av en popstjärna just då, vilket var … användbart.

Drogs du in i det allmänna britpopfestandet? Svingade en bägare på The Good Mixer i Camden Town?
– Otroligt nog inte alls, och då bodde jag ändå i London. Jag begriper faktiskt inte hur jag lyckades undgå det. Men jag minns en gång när jag var bjuden till Andy Ross födelsedagsfest, Food Records-bossen alltså, och sent på kvällen kom en oerhört onykter Damon Albarn fram till mig och lade armen om mig. Enorm karl, väldigt lång. Han andades ut öl-ångor i ansiktet på mig och sade: “You’re britpop, you are!” “Är jag? Verkligen?” svarade jag förvånat. “Yeah! You’re britpop!” framhärdade Damon. Jag försökte förklara att jag egentligen var irländare och kom från Nordirland. “Än sen? Det ligger väl i Storbritannien?” “Nja, egentligen heter det ’Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland’, och …” började jag, men då hade han redan tröttnat och gått därifrån.

Och sedan kom du fram till att allt det där var alldeles för roligt, och bestämde dig för att bli lite mer indie på Regeneration (2001).
– Haha, ja, man kan lika gärna uttrycka det så. Om sanningen ska fram försökte jag räkna ut vad folk skulle tycka om jag kom tillbaka med en ny samling dandy-låtar, och tog därför ett steg i en annan riktning. Men det var ingen god idé. Jag var inte riktigt mig själv. I och för sig är det en bra skiva, och många tycker väldigt mycket om den, men den känns inte riktigt som “jag”. Jag känner en viss distans till den. Eftersom det var Nigel Godrich som producerade, blev det i stor utsträckning hans projekt, och dessutom hade jag ett band som kompade mig i stället för att jag spelade själv. Efter Regeneration var jag lite konfunderad.

På Absent Friends (2004) och Victory for the Comic Muse (2006) var du nästan tillbaka där du en gång började, med dramatiskt orkestrerad pop där Burt Bacharach möter Scott Walker.
– Med Absent Friends fann jag mig själv igen, så att säga. Jag kallar den en “comfort record”, en “tröstskiva”, ungefär som Linus snuttefilt i serien Snobben. På Victory for the Comic Muse började jag experimentera lite igen, och där finns några av de bästa saker jag någonsin gjort. Men den var inte så väl sammanhållen som jag skulle ha önskat. Det tycker jag att jag lyckades bättre med den här gången.

Är det ungefär så här som The Divine Comedy kommer att låta från och med nu? Eller kan det hända att du får en knäpp och börjar utforska dubstep eller grime?
– Jag är mycket glad att kunna svara att jag inte har den blekaste aning om den saken! Jag vill inte försöka mig på att gissa var jag kommer att hamna i framtiden, för jag vet helt enkelt inte själv.

The Divine Comedy uppträder live på
Kägelbanan Stockholm den 21 oktober
Kulturbolaget Malmö den 22 oktober
Lille Vega Köpenhamn den 23 oktober