Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[ep, Tailor Maid Productions, betyg: 6]
Sång och gitarr (Erik Solfeldt), bas (Anton Ljungh) och trummor (Magnus Lundgren) är allt som behövs ibland. Nå, inte riktigt allt. Bra låtar, schyssta melodier, fantasi, ett egensinnigt framförande och en massa känsla, energi och en kärleksfull relation till pop- och rockhistorien kan ju också vara på sin plats. Kort sagt: The Mudders har vad som krävs för att åstadkomma en charmig ep baserad på garagerock och power pop. Plattan faller inte hundraprocentigt i god jord, enligt min smak, men “Et moi” är en underbar liten pärla med skönt gitarriff, tilltalande melodi och svängigt driv. “Coffehouse” dunkar på bra med dekadent text, skönt stuns i trummorna och skitig gitarravslutning. Avslutar ep:n gör dock alltför korta “Golden surprise”. De övriga två spåren är den lugnare “Public killers” som är väl sävlig och visserligen okay, men ingen höjdpunkt, trots coolt basspel, och “Monophobia” som börjar lite segt men tar sig och framstår som hygglig. Tre av fem riktigt bra låtar är ändå inte illa då de övriga två dessutom är acceptabla, och French People Never Lie ger absolut mersmak för vad stockholmarna kan komma att åstadkomma framöver. Kanske kan bandet bli lite elakare och ruffigare än så här, men på det stora hela har The Mudders skivdebuterat – nåväl, de har medverkat på en powerpop-samling i staterna tidigare – med den äran, och det bådar gott.
